Musikhjälpt med Runacademy

Fick nys om att Runacademy skulle köra ett Musikhjälpen-pass i Lund och tog mig dit för att prova. Gick utanför min bekvämlighetszon i alla väderstreck.

 Jag springer nästan alltid själv och nästan aldrig intervaller. Nu ska jag plötsligt göra precis tvärtom. Springa med folk OCH springa intervaller. Jag vet att Cecilia ska vara där och kan hålla mig i handen om jag känner mig bortkommen i allt detta nya. Det känns tryggt.

Gruppen delas in baserat på löpvana och jag tycker mig hamna i en lagom grupp. Vi värmer upp och kör klassiska löpskolningsövningar. Allt är behagligt och trevligt men tanken på de där intervallerna gnager. Och är jag inte lite kissnödig också? Lunds stadspark har förvisso lite buskar men det är folk överallt. Och jag har en reflexväst som inte precis kamouflerar mig. Knip Anna. You can do it.

Intervallerna som ska avhandlas är 2x60s, 2x45s, 2x30s och 2×15 s. Sen vila 2 minuter och upprepa serien 2 ggr till.

Trycker på men jag har liksom ingen styrsel i kroppen. Benen flyger åt alla håll utom framåt. Har man slöjoggat i ett helt år har man bevisligen tappat det. Koordinationen finns inte. Men jag gör mitt bästa och är stolt som en tupp efter genomfört pass. Klockan visar blygsamma 6 km och för ultrahjärnan känns det jättekonstigt. Men intervaller mäts inte i kilometer,  och den okoordinerade traktorn är uppenbarligen i behov av lite kvalitet. Tugga kilometer gör jag ju till frukost.

Supernöjd med mitt pass. Kanske hänger jag på och gör  Lund osäkert när de drar igång nästa termin. Med hopp om att ha sprungit i alla fall någon intervall innan dess!