Plockar fram en runda från förr. För lång för att ha kunnat springas tidigare. För lång för bråkande höfter och trilskande hälsenor. Det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig ut för att återuppleva en av mina standardrundor. 17 kilometer alltså. I vanliga fall kort. Just nu ungefär som till månen…
Kittar mig med dubbel Stävie Trail-buff för att komma i stämning inför att anmälan öppnar i morgon. Kliver ut i det okända. Hur kommer kroppen att ta emot 17 friska kilometer?
Motvind första 9 ger ingen boost för självförtroendet. Jag har tappat allt. Kommer aldrig kunna springa långt igen. Betongbenen är tunga att lyfta. Börjar räkna ner innan första kilometern är passerad och inser att det här kommer bli en lång historia. Blir tröstad av ett gäng spöken på halva vägen och gaskar upp mig.
Sista halvan är en spikrak asfaltsträcka med vinden i ryggen. MIN löpning. Och plötsligt känner jag igen mig själv. Min traktor. Benen matar på och tankarna glider iväg, precis som vanligt i slutet på ett långpass. Det kan nog bli ordning på torpet ändå.
Lund Runt om 16 dagar. Från 17 till 28 km på 16 dagar. Börjar fila på mitt nya träningsprogam…
Inga kommentarer