Jag – en ko på kosläpp

Vi stannade kvar på Österlen efter loppet igår. Njöt av finmiddag och en galet god efterrätt på Vita Stenen innan vi somnade ovaggade strax före klockan 22.  Idag – dagen efter urladdningen i backarna – kan jag liksom inte hålla mig från att springa vid havet. Bor man på en åker kan man inte missa en sån chans till omväxling. Fredrik är inte lika lockad av tanken, speciellt med tanke på vindstyrkan, men jag lovar honom en riktigt slö runda. 

Efter en dunderfrukost extra allt ger vi oss ut.

Det blåser 14 meter/sekund rakt från sidan och jag upptäcker ett helt nytt favorit-väder. Vind från sidan dödar nämligen inte löpsteget som rak motvind gör, men man får hela den där vilda feelingen ändå. Bästa av två världar och ett riktigt bingoväder.

Vi tassar fram på de stigar ultralöparna sprang igår. Sladdar rundor i sanden och kan bara ana hur deras vader måste ha känts efter ett par mil här nere. Själv är jag glad att vader och resten av kroppen svarar som vanligt. Vi njuter av havet och cruisar över ängarna. Jag får feeling som en ko på kosläpp och studsar runt som en galen studsboll. Hade jag inte lovat max 12 kilometer från början vetetusan om jag hade kunnat avsluta den här löpturen på den här sidan midsommar. Så mycket liv i en enda runda, jag blev tamejtusan kär.