Portugal – avslutningen

Dagarna rann iväg. Ser så här i efterhand att jag inte ens hann blogga. Ville liksom maximera tiden innan vardagen skulle slå mig i huvudet igen. Men vi låg inte på latsidan. Vi planerade stordåd som vi inte genomförde. Och nu hemma på svensk mark ångrar jag mig förstås…

Fredagen efter bergspasset blir alltid en mellandag. Kroppen är inte redo för de intervaller som bjuds och vi glassar runt på Afropass och springer fikalöpning. Fast fikat är egentligen bara en del av den rekar-runda vi gör för de nattliga äventyr som planeras.

Angelica fyller 26 och eftersom jag har lärt henne allt jag kan vill hon fira med 26 kilometer. Bussen till flyget går kl 09.00 och vi skulle behöva starta klockan 04.00. Jag går igång på idén. Vi har lämnat en extrauppsättning löparkläder framme efter slutförd packning, vi har laddat klockorna och är mentalt NÄSTAN redo för 26 kilometer mitt i natten.

Alltså jag älskar idén. Vi hade hatat det, men älskat det efteråt. Folk hade tyckt vi var galna och det är ju den finaste av komplimanger. Men något litet uns av sunt förnuft säger mig att man kanske inte ska utmana ödet sista dagen. Få den där skadan som man till en början tycker det var värd, men som man i mitten på maj börjar ändra uppfattning om. Vi börjar få kalla fötter.

Så vi struntar i det. Frossar loss på den fantastiska sushibuffén, äter vitlök för ett helt kompani och njuter sista kvällen utan att stirra upp sig över ett pass mitt i natten.

Förmodligen är det det skönaste beslutet där och då. Men nu när jag är hemma i den skånska snålblåsten grämer jag mig lite. Det hade varit kul att fira 26 kilometer innan tuppen. Tur att hon fyller 27 nästa år!