Trösklarna the true story

Alltså jag har stirrat upp mig över de där trösklarna hela veckan. Jag älskar ju trösklar men när jag insåg att jag förmodligen sprungit de lite för bekvämt blev jag nervös. Skulle trösklar inte vara skönjobbigt längre utan jobbjobbigt? Igår var det dags för första passet av tio som jag ska beta mig igenom under lika många veckor: 10 x 3 minuter.
Jag tror att jag brukar springa trösklar i 4:40-fart men vid närmare eftertanke har jag ingen aning. Jag springer alltid på känsla och vad klockan egentligen hamnat på har jag glömt innan jag ens fått av strumporna. Men nu är det dags för under 4:30. Bara för att jag råkade cruisa runt i den farten i Barcelona i helgen. Men hallå, då hade jag ju tapas-laddat extra allt!

Den första intervallen går i 4:28 och känns nästan lätt. Sen får jag feeling och råkar öka till mellan 4:15-4:20 de närmaste tre intervallerna. Landar in i något mittemellan och snitt på hela baletten landar på 4:23-fart. Jag har alltså överlevt första passet mot alla odds. Nackdelen med det är att det kommer ett nytt nästa vecka.

Och lagom tills dess kommer jag att ha glömt att det faktiskt inte var så farligt. Jag kommer ha ågren hela eftermiddagen och tro att jag inte kan springa fortare än femminutersfart. Precis som vanligt. Därför skrev jag det här inlägget. För mig själv, för att jag ska komma ihåg att det är görbart. Jag är väl medveten om ni struntar i mina tider. Det är ju typ lika spännande som att läsa telefonkatalogen. För er som vet vad en sån är…