Race report: Barcelona halvmarathon

Jag kan inte ens komma ihåg namnet på halvmaran jag precis sprang, men ska försöka komma ihåg upplevelsen. edreams mitja marató de Barcelona alltså, och en familjefight med bästa utgång…

Vi bor strategiskt nära startfållan och kan svänga förbi hotelltoan mellan uppvärmning och start. Därmed slipper vi bajamajaköerna och har en möjlighet att byta kläder efter att ha känt på temperaturen. Vilket jag tyvärr inte  gör…

Vi är 18000 som ska ta oss an banan och det är trångt när jag ska försöka böja mig ner och lossa på mina för hårt snörade skor. Panikar en smula när jag inser att det inte kommer att gå, och ser med fasa framemot 21 km  med domnade tår!

Fredrik har gömt sig i folkmängden på order av mig. Jag vill inte se honom, utan göra mitt eget race. Därför har jag inte heller någon som kan berätta för mig vad som händer. Jag fattar inget av spanskan i högtalarna. Hör startskott men ingen springer. Ser konfetti men alla står still. Nerräkning. Ska jag lita på den?

Plötsligt är vi iväg. När klockan visar en jätteojämn siffra. Missar startmattan och vet inte när jag ska trycka igång klockan. Förvirringen är total. Och fötterna är många.

Efter en kilometer får jag syn på Fredrik snett FRAMFÖR. Vill inte låta det påverka mig och sätter på skygglappar.

Utan att jag vet hur det går till springer jag på en upphöjd refug som känns som en omkörningsfil. Om det inte vore för att underlaget är knöligare här uppe. Gatsten, brunnar och kantsten. Men vi flyter fort, snabbare än gänget på asfalten. Jag ser inte Fredrik men han ser mig. Han ser min fart och inser att han inte kan hänga med! Men det vet ju inte jag, och fortsätter med andan i halsen!

Vid fem kilometer tappar jag min ena gel. Och eftersom sportdrycken som bjuds är knallblå förstår jag att en gel är vad det blir! Tappar hoppet.

Jag försöker skingra tankarna med en stilstudie av folket runt omkring. Undrar hur man tänkte när man valde trosor som dagens race outfit…?

Efter drickan vid 10 km startar inte maskineriet. Jag har tagit ett par gångsteg för att skruva upp (!) en kork på en vattenflaska och plötsligt har jag kola i benen. Det går segt så segt.

Mellan 13-16 kilometer springer vi på en vändbana. Någonstans kommer jag att möta Fredrik men jag vet inte om han ska vara före eller efter. Och jag vet inte om jag vill veta. Låter bli att titta och sätter blicken i ryggen framför.

Så tjoar det till från motsatt färdriktning. Jag är på väg tillbaka och Fredrik lyser med hela ansiktet på en plats några minuter bakom. Han verkar stark och jag har ingen aning om hur många minuter kan det röra sig om…

Offrar gelen. Jag får inte bli trött nu!

Vädret är perfekt, sol och svalt, och jag har inget att klaga på. Förutom att det är lite jobbigt!

När vi med två kilometer kvar svänger upp från havet står La Sagrada famiglia bara där. I fjärran i all sin pampighet. Så galet coolt. Tillsammans med ljudet av den grymma publiken skapas gåshud extra allt. Det är nära nu. Och jag tror mig inte ha blivit omsprungen!

Målrakan är evighetslång med hur många portaler som helst. Det är trångt och folk armbågar sig fram i desperata spurtförsök. Jag faller tillbaka lite och låter de kriga. Jag har ju ändå ingen spurt.

Efter 1.34.40 kliver jag över mållinjen. Min snabbaste halvmara på några år. Fredrik har gjort ett kanonlopp och kommer i mål ca fyra minuter efter. Jag vann rejset men han vann spurten. Hans sista kilometer gick 30 sekunder fortare än min. Så vi vann lite båda!

Men han kommer att ha ondast i benen…