Drivkrafter och motivation

Dottern var lite opepp på kvällens träningspass och jag försökte förmedla mina bästa motivationsknep. Jag hann bara säga varm choklad så hoppade hon i löparbrallorna…

Jag är väldigt sällan omotiverad och jag tror nästan aldrig jag har ställt in ett planerat pass p g a tappat sug. Men så tränar jag kanske inte med samma drivkrafter som vanligt folk. Min träning är nästan alltid förknippad med någonting roligt eller gott. Jag vet att min morgongröt är dubbelt så god när jag har sprungit innan, havsdoppet så mycket skönare när jag är varm. Och så har jag mina rutiner. Som är så fast inarbetade att jag nästan gör dem i sömnen. Dottern fick ALLA mina bästa knep. Vore orättvist om ni inte fick dem också! Here goes.

Rutiner.

Jag springer på tisdag morgon innan jobbet. Väskan packas på måndagskvällen. Jag har gjort det så många gånger att jag kan göra det nästan i sömnen utan att allt för mycket blir glömt. Jag tar tåget till Malmö, låser in väskan på gymmet och springer. Springer tills solen gått upp, byter om och smiter in för en ljuvligt god cappuccino innan morgonrutinen är klar. Unnar mig en lång kaffestund med mig själv, instagram och vännerna på messenger. Lyxigt och underbart. Den stunden är så mycket värd att jag inte för en sekund vill missa löprundan som leder just dit. Även om det känns lite motigt när jag ställer väckarklockan kvällen före.

På samma sätt motiverar jag fredagens body pump klockan 06.45. Jag tränar och får lyxkaffe. Och har hela eftermiddagen och kvällen ledig för att maxa fredagsfeelingen. Konceptet är så inarbetat att jag höll på gå att träna på morgonen innan mina ultraintervaller häromveckan. Fredrik fick stoppa mig och berätta att det var viktigare med sovmorgon när man skulle dygna…

Känslan i kroppen.

Jag fokuserar mer på känslan i kroppen än själva träningen. Jag vet att jag känner mig seg och trött om jag inte rör mig, och det är en känsla jag inte vill ha. Jag vill känna mig stark och frisk. Jag vill känna mig som en vältrimmad traktor, med en ork större än den jag hade som 20-åring. Den känslan får jag när jag tränar. När jag får känna puls, andning och svett i pannan. Jag har aldrig någonsin ångrat ett träningspass!

Vetskapen om att det inte blir roligare i morgon.

Jag är bäst på att skjuta på allt utom två saker. Löpning och uppstigning.  Att snooza är det onödigaste som finns, då måste man genomlida ångesten två gånger. För det är precis lika jobbigt att gå upp den andra gången det ringer. Och den tredje…  På samma sätt kommer känslan inför löppasset förmodligen kännas likadan i morgon. Betar jag av det idag, kan jag ju göra något annat i morgon! Annars måste jag ju genomlida inför-löpning-ångesten två gånger! För ja, jag kan också ha ågren innan. Men det löser sig ALLTID när jag kommer ut.

Sen nämnde jag något om att en varm choklad smakar dubbelt så gott om man är lite vindbiten i kinderna. Och att soffan är dubbelt så skön om man inte har legat i den hela eftermiddagen. Det var då hon tog på kläderna. Varm choklad var nyckeln.

Vilken är din hemliga nyckel för att komma ut?