Race report: Lund Runt 2018

Jag tror jag precis sprang det mysigaste och hemtrevligaste loppet ever.  Ni måste få höra. 

Kommer till startområdet en halvtimme innan start. Det är kallt som attan, och det känns helt underbart med ett omklädningsrum att uppehålla sig i. Även om jag råkar följa med strömmen en sväng in på herrarnas innan jag slutligen hamnar rätt…

I omklädningsrummet finns två toaletter utan lås, och vi alla hjälps åt att hålla vakt åt varandra. Kön är som mest fem personer lång och man hinner i godan ro gå både en och två gånger. Fast mest av allt är hänget i omklädningsrummet ett enda stort kafferep. Fast utan kaffe. Här finns det grymt trevliga personer att bekanta sig med i väntan på det jobbiga som ska ske. Här kan man vela om vätskevästens vara eller inte vara. Här kan man bestämma sig och ångra sig och bestämma sig igen. Med två minuter till start kan man ta sig ut i det kalla utanför,  och precis med några sekunders marginal få satelliter.

Jag vet inte vilken tid jag ska förvänta mig på 28 kilometer. Hur ofta springer man den distansen liksom? Jag drar till med 2,5 timme och ber Fredrik möta upp i målet för en kaffe på stan. Det visar sig bli lite galet, men mer om det sen.

Starten går i ett ljuvligt medlut och de första kilometerna bara tickar på. Det tar en stund att hitta sin plats i ledet, att hitta folket som springer precis så där lagom fort. Jag har tjejen i den gröna tröjan som håller ett klockrent tempo framför mig. Hon blir min taktpinne.

Loppet går på cykelvägar med den plattaste asfalt, och de första 7-8 km är det liksom bara rakt fram, precis som jag vill ha det. Sen vrider vi norrut till ett motlut som aldrig vill ta slut. Någonstans innan vätskan vid 10 km har jag passerat den gröna tröjan, men när jag stannar för att dricka blir jag frånåkt igen. Men jag tävlar ju inte…

Vi snirklar i bostadsområden och efter 15 km når vi Norra Fäladen och den plats jag bott på under hela min studietid. Här börjar det luta neråt igen och jag nostalgispringer mig förbi gamla lägenheter och barnens första dagis. Helt ärligt vet jag inte var kilometer 15-21 blir av.  Jag är 20 år tillbaka i tiden i mina tankar. Tuffande som en traktor. Och någonstans där har jag plötsligt passerat den gröna tröjan igen.

Jag hänger på bakom ett gäng killar ända fram till sista vätskan vid 24 kilometer. Då försvinner alla och jag förväntas hitta hem själv. Jag fokuserar och skärper mig mitt allra mesta. Jag. Ska. Inte. Springa. Vilse. Men det är bra snitslat. Jag tar mig enkelt ner mot Rinnebäcksravinen där det plötsligt börjar gå lite trögt. Sträckan vid reningsverksdammarna tar liksom aldrig slut och jag får vänta länge innan skylten 1 KM KVAR dyker upp. Då gläds jag åt att äntligen vara framme, en kilometer är ju ingenting. Om det inte vore för att den är typ rakt uppför. Med fyra hundra meter kvar uppmanas man att spurta, men det går inte i uppförsbacken. Och varför skulle det? Det går ju inte annars heller…

Glider över mållinjen efter 2 timmar och 11 minuter, 19 minuter tidigare än bestämt. Så får jag också vänta snällt i min ensamhet. Efter tio minuter skickar jag ett sms till Fredrik: ”Är i mål sen ett tag. Var är du?”

Han ringer. Från Alfa Laval, och den plats på banan där han står och hejar. Och undrar var jag blivit av. Hans teori är att jag har  blivit dålig i magen och tagit en tio minuter bajspaus. Det har jag inte. Jag har bara underskattat min förmåga som vanligt.

Fryser ihjäl i målgången men passar på att mingla runt med alla trevliga människor. Tävlingsledaren kommer fram och tackar för ett tips jag gett om enduropilarna, som använts i loppet. Någon annan kommer fram och flashar med sin Stävie Trail-buff. En tredje är glad för att jag ska komma och springa för musikhjälpen mitt i natten. Och så får jag ansikten på folk som kommenterat på min blogg. Någon annan frestar med tidslopp på bana och just i detta nu är jag hur lättlurad som helst. Visst ska jag prova det! Vi har så trevligt, både i omklädningsrummet och utanför.

Hade det varit tjugo grader varmare hade jag aldrig gått hem.

Lund Runt alltså. Lägg det på minnet vettja. Så kanske vi ses nästa år!