Konstigaste passet

När man ska springa i skogen och får tröskelfeeling. Och kuperingen skapar typ världens konstigaste pass…

Jag passar på när dottern orienterar. Som varje vecka. Samma plats och samma runda. Första kilometern går dessutom i exakt samma fart.

Men något säger mig att variation är bra grejer. Och eftersom jag inte kan variera rundan (jag skulle aldrig hitta hem!) kommer jag på den eminenta idén att variera farten. Förhandlar till mig 3×2 km tröskel. Då är jag lyckligt ovetande om att inte en enda av dessa meter kommer att gå på plant underlag…

Jag springer uppför och försöker upprätthålla någon kilometertid trots att jag mycket väl vet att jag ska gå på känsla. Resultat: jobbigt. Men mestadels prickar jag in trösklarna i nerförsbacke. För att hålla uppe intensiteten (för nu går jag plötsligt på känsla och inte kilometertid…) vevar benen runt som värsta propellern. Kan tänka mig att jag ser ut som en seriefigur med benen i spinn, precis på väg att kraschlanda med huvudet rakt i en stekpanna. Eller nått.

Återhämtningskilometern mellan trösklarna går naturligtvis alltid i uppförsbacke.

Veckans konstigaste pass. Men det var rätt kul att veva ben. Och så var det ju sommar. Bara en sån sak!