Först springer man ett fantastiskt marathon. Sen mår man som en prinsessa i flera dagar. Suger på karamellen och känner sig nöjd. Samtidigt som man otåligt väntar på efterrätten. Bilderna. De där grymt fina bilderna som dessutom är gratis och fria att använda.
Plötsligt börjar de läggas upp på Facebook. Mitt under arbetstid. Kan intehålla mig. Medan jag väntar på skrivaren smygskrollar jag. När jag sitter på toa smygskrollar jag. När jag går på lunch smygskrollar jag och orsakar kö i trappan.
Tills igår hade jag inte hittat några bilder på mig själv och började tappa hoppet. Hade jag varit helt osynlig på banan? Hade jag inte sprungit i mål? Var jag ens där…?
Så dyker den upp. Länken till bilderna. Och precis som alla år ser jag bara glädje. Jag är tamejtusan glad från start till mål. Kan det verkligen vara så att marathon är så hejdundrandes festligt?
Svar ja. Men målgesten får jag fila på…
5 Kommentarer
Lisa
6 september, 2018 kl 19:48Åh, jag vet. Jag ser också alldeles nästan galen av eufori ut (även om jag på riktigt vet att på en av bilderna var det enda jag kunde tänka på hur mkt jag hatar grus) Maraton är helt fantastiskt
Anna
7 september, 2018 kl 07:57Haha. Inte undra på att folk skriker att man ser pigg ut när man ser ut så där. Trots att man är trött inombords och inte fattar vad de pratar om…
Ingmarie
6 september, 2018 kl 21:44Varför fila på den? Den är ju underbar! :-)
Anna
7 september, 2018 kl 07:58Jag vet inte ens vad jag gör…. räknar till tre med fingrarna???
Gert Persson
7 september, 2018 kl 11:30Jag hade ingen målgest.Den hade ändå inte kommit på bild.En enda gång kom jag på bild
beroende på att jag kom sist.Några gubbar satt en bit från mål och sade skrattande.”Du behöver inte ha så bråttom,
de andra kom i mål för längesedan”Ja men jag måste hinna med sista bussen hem sade jag också skrattande.
Fast jag hade ju kört bil. :)