Tältplatsrevansch

Vi ville ha revansch på vår mindre lyckade övernattningsplats förra helgen, så vi drog till Österlen. Igen. Men inget tält utan löpning… 

Fredriks ben har satt maxgräns på 90 minuter. Lyckligtvis är de lite flexibla för på 90 minuter har vi knappt tagit oss ut ur djungeln vi råkat hamna i.

För en orienterare är all terräng springbar. Inte för mig. Jag trasslar in mig i majsfält, snubblar i björnbärsris och får stora skälvan när jag ska hoppa över elstängsel och vattendrag. Därför tar det lite tid.

Ännu mer tid tickar i väntan på att miljoner kor (med horn…) ska flytta sig från vår färdväg. Man får inte ha bråttom.

Av orienteraren lär jag mig att en blå sjö på kartan inte alltid är en blöt sjö i verkligheten, utan lika gärna kan vara en massa gröna sjöväxter, om vattnet råkar ha torkat ut.

Av besserwissern lär jag mig att inget han påstår är en fråga, och att jag lika gärna kan låta bli att undra om han tänker rätt.

Men det är skönt att veta att man är aldrig längre än ett björnbärssnår från rätt stig. Ifall besserwissern av en händelse trots allt tänkt lite galet…

Och galet blev det. Det blev jättemånga minuter för mycket. Vi landar på 19 kilometer, men sånna galenskaper gör mig inte det minsta!

Nu är vi installerade i tältet med regnet smattrande mot tältduken. I morgon väntar jordens soluppgång. Måtte inga partajande tyskar stå i vägen. Fast det verkar mer troligt med en ko…