Skåneleden: Ystad-Simrishamn

Förra året premiärsprang vi med tält. Det blev en fantastisk tredagarstur i Hässleholmsskogarna. Årets upplaga tog oss till Österlen och blev minst lika fin. Men helt annorlunda.

Vi tar tåget till Ystad med lättpackade ryggor. Lite FÖR lättpackade ska det visa sig och vi får starta utflykten på Apoteket för inköp av linsvätska och tandborste.

Tanken är att springa längs kusten mot Simrishamn, en sträcka på ca 60 km. Typ längre än Fredrik sprungit på hela året….

Vid 3,5 km passerar vi Fritidsbaren, ett ställe som ska vara känt för sina fantastiska Wienerbröd, men som av oklar anledning bara skyltar med GB glass. Vi köper varsitt Wienerbröd för framtida bruk. Man kan ju inte fika innan man ens blivit varm i skorna!

Värmen i skorna ska visa sig vara lätt att ordna. Med en temperatur på närmare trettio grader blir det snart en swimmingpool mellan tårna. Underbart…

Innan vi lämnar caféet pratar vi med en man i långt grått skägg som låter oss veta att wienerbröden innehåller minst 8000 kalorier vardera, och att vi bör ta en avstickare från Skåneleden när vi närmar oss Kåseberga. För att få se vatten istället för landsväg. Det första tror vi inte på, det andra rådet lyder vi. Vem vill ha landsväg liksom?

Vid 10 km är det äntligen dags för wienerbröden. Mest för att vi inte vågar vänta tills de blir sumpiga. Jag som inte ens gillar wienerbröd är skeptisk men efter första tuggan är jag såld. Det var tamejtusan det godaste bakverk jag ätit på mycket länge. Vi pratar om det där wienerbrödet från och till under resterande 26 km. Letar mellan tänderna och hoppas hitta lite efterrätt, men utan resultat…

När vi kommer till backarna innan Kåseberga viker Skåneleden av. Det är Kabusa skjutfält som ska rundas. Men skjutfältet välkomnar oss med öppna grindar så vi springer rätt igenom, enligt den vise mannens råd. Det blir en del klättrande över taggtråd och under elstängsel men när vi ser utsikten är det värt all akrobatik:

Någonstans på väg mot toppen passerar vi en vandringsfamilj med två små barn. Det blir inte sista gången vi ses…

Backarna suger i benen och med 5 bonuskilon i väskan svider det lite extra. Värmen är tryckande och vinden i ryggen svalkar ingenting. Vi slänger oss i havet i Kåseberga innan vi pausar för lunch på Kåsessons. Och gör stjärtmärken på utemöblerna, något som har blivit mitt signum denna spring-och-bad-sommar…

Det enda som finns att äta i småorterna längs vår väg är sill och fish n chips. Därför blir jag glad över att hitta Kåsessons, med ett lite mindre fiskigt utbud. Grönkålspaj med salladsbuffé sitter som en smäck och vi njuter länge och väl på innergården.

Kanske lite väl länge, för när vi har sprungit vidare en bit kommer vi i fatt de två små barnen. Igen. Deras föräldrar ser lika förvånade ut som jag känner mig. Ompromenerad av två meterhöga varelser, hmm…

Sträckan efter Kåseberga är brutal. Djup sand, varvat med klappersten. Det känns som ett steg fram och två steg bak. Vi känner hopp när leden viker in i sandskogen men inser snart att sandskog innebär just mera sand….

Sandhammaren är nästa stopp. Sist vi var där var det dålig svensk sommar och vi hade hela stranden för oss själva. Nu möts vi av miljoner bilar och minst lika många soldyrkare. Kön till kiosken saknar ände, men vi behöver energi. Vi hittar en hemlig kö som ingen annan sett och gläds åt att ha sluppit stå i en gassande solskenskö. Värmen börjar ta ut sin rätt nu.

Från Sandhammaren går Skåneleden på stranden norrut. Vi vågar vägra, och letar oss fram på skogsstigar sista milen fram till den plats som ska bli vår tältcamp.

Tältplatsen är i min dröm en avskild plats med utsikt över havet, och soluppgången som väntar i morgon. Den visar sig vara något helt annat…

Om det får ni veta mer en annan dag!