Intervaller

Det kunde ha varit ett scoop för Aftonbladet, för igår hände något mer sällsynt än blodmåne och solförmörkelse tillsammans. Jag sprang intervaller. Sånt som händer när man hoppar in på maratonprogrammets vecka nitton…

Att springa intervaller två gånger om året är inte jättesmart, och det är inte ens lönt att försöka pricka in de kilometertider som ges som riktlinje i programmet. Sist det begav sig är tisdagen veckan innan Stockholm marathon. Och nu alltså tisdagen innan Helsingborg. Det är 5 x 1 km som ska avverkas och ångesten är monumental. Ge mig 30 kilometer vilken dag som helst, men 1 kilometer jobbigt är fasen så mycket jobbigare.

17.15. Det är nu jag ska springa.

17.15. Borde jag inte rulla lite foamroller först?

17.20…. och gå på toa?

17.30. Jag måste programmera klockan. Kollar lite facebook samtidigt…

17.50. Oj vad tiden sprang iväg. Har ju hunnit bli lite hungrig. Vore synd med energitorsk på intervallerna. Jag tar en näve torkade bananchips.

18.00. Var är mitt spi-belt???

18.00. Toan igen. Vill inte bli kissig på intervallerna.

18.02. Nu så! Men var är husnyckeln?

18.10. Redo. Då kör vi väl då.

18.11. Aj fasen vad tungt. Vem har stoppat bly i benen? Det här kommer inte gå fort.

18.18. Halva uppvärmningen gjord. Kanske skulle stanna och stretcha lite? Känns det inte lite oroväckande i insida lår?

18.20. Färdigstretchad. Äsch vad fort det gick. Kanske ska ta en selfie också? Skjuta det jobbiga framför mig.

18.25. Alltså jag kan ju inte se normal ut. Jag ger upp. Nu tar vi tjuren vid hornen. 1,5 km uppvärmning kvar. Let’s do this.

18.32. Nu piper det snart. Dags att öka farten. Men hallå, det är ju slingrig grusväg här. Jag kör lite längre uppvärmning, tills vi kommer till flack asfalt. (Apropå gårdagens inlägg…)

18.40. Nu kör vi.

5 intervaller senare lever jag fortfarande. Det var jobbigt men jag dog inte. Men hela eftermiddagen gick åt att bekymra mig. Det hade nog gått fortare att riva av ett långpass…