Vilodagar

Jag trodde jag skulle vila i Umeå. Att efter 85 km på Höga kusten liksom återhämta mig. Med yoga i parken, fridfulla promenader och häng på kaffebar. Fast jag lyckades bara med det sistnämnda…

För när man på sin fridfulla promenad hittar ett helt oupptäckt motionsspår måste man ju liksom få testa det i fart. Känna vinden i håret när man studsar lätt mellan rötterna. Promenaden blir till löpning.

Och när Umeälven skriker efter en så går det inte att stå emot, och det där yogapasset glöms liksom bort i samma ögonblick.

Och Nydala alltså. Hur fint hade det inte varit med ett varv? Bara ett. Ett återhämtningsvarv. Känna nostalgin från förr och återuppleva alla somrar. Se om det ser likadant ut och om badtermometern finns kvar. Kolla om den fortfarande inte kommer över 17 grader…

Ur viloperspektivet skulle man kunna kalla det fail, men jag ångrar mig inte ett dugg. Nu ska jag vila två dagar i en bil. Det hade liksom varit mycket tråkigare (och trängre!) att springa där. Och kanske kan jag få till en yogisk tvåbent duva i framsätet.

Men långresa i bil är inte bara trist. Vi har såklart planerat den efter var godaste maten och kaffet finns. Hade inte Fredrik varit så in i bängen stel efter Höga Kusten-äventyret hade vi nog prickat in en naturskön löpstig också. Fast nu var det ju vilodag. Hur svårt ska det vara att komma ihåg?!?!