Höga kusten dag 1

Som sig bör på midsommar regnar det när vi slår upp ögonen.  Och SMHI lovar ingen bättring under dagen. Vi har 34 km att avverka och vi kommer att få duschen på köpet! 

Rundan vi ska ta börjar med ett berg. Fredrik har smygköpt stavar som han tycker vi ska testa. Jag har sett proffsen, det ser apenkelt ut. Det är det inte.

Jag stakar med båda samtidigt fast det är fel. Fredrik säger att jag ska ta varannan, som när man åker skidor. Jag går passgång och kommer helt av mig. Efter en stund hittar jag en bra rytm. Då sätter jag ner staven på var tredje eller femte steg. Fel igen. Jag ska visst sätta i eländet på varje steg. Det FUNKAR inte. Jag kan inte koordinera mina armar så snabbt. Det är mycket svårare än aerobics någonsin varit…

En lång diskussion följer men vi lyckas inte enas om något smart. Det är Bambi och Bambi på utflykt. Och jag är glad att det inte ens finns några myggor i skogen som kan se oss…

På köpet blir jag helt trött i armarna. För att inte riskera träningsvärk ser jag mig tvungen att packa ner mina nya kompisar vid 15 kilometer. Fredrik är inte sen att haka på. Han är nog inte frälst han heller!

Utan stavar går livet lättare. Vi passerar fantastiska utsiktsplatser, råkalla klipphällar, helgröna dalar med betande kor. Vi är liksom mitt i en idyll.  Men det går långsamt. Långa partier tvingas vi gå och efter 4 timmar har vi bara tagit oss 2 mil. Hungern suger big time i magen.

Vi söker regnskydd intill väggen på ett kapell för dagens påslunch. Den smakar såklart ljuvligt som mat gör när man nästan har svultit ihjäl. När jag ska packa ihop väskan ser jag en påse bilar. Jag som inte ens gillar godis går bananas och slänger mig handlöst över dem. Det var nog det godaste jag ätit i hela mitt liv! Energitorsk kan verkligen slå knut på smaklökar!

Sista milen går fortare då sträckan går stora delar på grus och asfalt (!). Alltså det är väl att svära i kyrkan, men alltså asfalt! Efter att ha stångat mig blodig över hala stenar och störiga rötter är asfalten välkommen som risgrynsgröten på julafton.

Klockan 15.30 är vi i mål. Då startar något som ska visa sig bli det jobbigaste på hela dagen. Att hitta någonstans att slå upp tältet.  Det ställe vi först bestämt oss för visar sig ligga vid en avloppsbrunn. Det luktar inte hallon. Det andra stället har en lyktstolpe som kommer att börja lysa in rakt i tältet….   Det känns som det tar två år innan vi äntligen kan få bygga bo.

Och mitt i allt letande får vi göra avbrott för midsommarmiddag. Kl 18 är bordet bokat. Midsommarbuffé it is. Och jag lovar, med två bottenlösa löpare på besök kan de inte ha gått annat än back. Tar om minst fyra gånger på min specialare: tunnbröd med potatis och smör.

En gång norrlänning, alltid norrlänning!

5 Kommentarer

  • Svara
    Åsa, Mittliv-Mittval
    23 juni, 2018 kl 08:02

    Ni verkar ha humöret på topp ändå, trots regn!

    • Svara
      Anna
      24 juni, 2018 kl 21:32

      Jajamen. Regn är ingen fara så länge man rör sig. Men fikastoppen blir ju inte riktigt lika najsiga 😰💦

  • Svara
    Trail & Inspiration
    24 juni, 2018 kl 18:19

    2 mil på fyra timmar? Nuuu snackar vi!! :-D

    • Svara
      Anna
      24 juni, 2018 kl 21:31

      Glashala klipphällar var inte att leka med. Inte bergen eller klapperstenarna heller. Tur att man alltid har nödproviant nära till hands!

  • Svara
    A-mamman
    27 juni, 2018 kl 08:48

    Ville bara säga, så här några dagar efteråt, att jag älskar bilden på skorna på klippan!

  • Kommentera

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.