Man vet att det är illa när träningsvärken dyker upp först på dag 2. När man vaknar mitt i natten av att låren känns som betongblock…
Klockan är ställd på morgonjogg 06.10. Två timmar innan dess gör jag den fasansfulla upptäckten. Någon har hällt betong i mina ben. Jag får lyfta dem med armkraft när jag ska vända mig i sängen. Det är framsida lår som är helt körda. För att jag häromdagen bromsat mig ner för miljoner branta backar. (Orienteraren som struntade i att bromsa känner såklart ingenting. Orättvist!)
Med hänsyn till mina stackars lår väljer jag en platt morgonrunda längs stranden. Tar liksom för givet att stranden är platt. Men inte på Bornholm. Det är trappor, backar, klippor och sand. Allt sånt där som kylskåpsben älskar.
Fast skitsamma vad betonglåren tyckte om saken, jag älskade det! Så himla vackert!
Och är livet inte lite extra spännande när man inte vet om benen ska vika sig i nerförstrappan…? Eller om man ska hinna hoppa undan för en attackerande våg?
För övrigt kom jag tvåa i släktmästerskapet i minigolf. Om någon undrade.
6 Kommentarer
A-mamman
13 maj, 2018 kl 20:55Så fin bild på strandkanten!
Strongt att sticka ut med den värken i benen.
Anna
14 maj, 2018 kl 21:55Gick liksom inte att låta bli med den naturen runt hörnet :)
Mia
14 maj, 2018 kl 10:11Alltså gudomligt vackert. Och heja betongben som ändå tar sig framåt drivna av den vackra naturen :)
Anna
14 maj, 2018 kl 21:56Det gjorde ändå lika ont att ligga kvar i sängen så då kunde jag ju lika gärna ge mig ut :)
Gert Persson
14 maj, 2018 kl 13:53Så fina bilder.Träningsvärk är ingen hit precis.Jag kallar Träningsvägen vid
Högalid för träningsvärken.Jag brukar springa förbi där. :)
Anna
14 maj, 2018 kl 21:57Haha. Träningsvärken. Den gatan hade jag kunnat bo på just nu :)