Nya matvanor

Alltså jag vet att ni vill läsa om långpass-svett och för trånga kompressionstights. Om strulande Garmins, prunkande vårblommor och lätta ben. Om knepen för att komma i form till premiärloppet nästa helg och hur ni kommer i den slimmade finisher-tishan innan midsommar. Men idag ska vi snacka kost. Konstig kost.

Jag brukar inte skriva om mat. För det finns så många förbud och idéer att jag kapitulerar. Orkar inte. Jag vill inte behöva försvara att jag ibland ger picklad lök till mina barn fast det gudbevare är socker i. Jag äter mestadels bra mat, vad det nu är. Ni vet ekologiskt, från grunden och hela tjofräsan. Och en sjuhelsikes massa grönsaker och nästintill alltid vegetariskt. Men när fula baciller intar min magtarmkanal kan allt hända. Min aptit har gått bananas…

De första dagarna kunde jag bara äta skorpor med smör. Och inga finskorpor heller utan skorpor fulla med skit.  Det blev tre till lunch och tre till middag. Frukostgröten fick jag hälla ut i söndags för att jag inte klarade av lukten av fiberhavregryn (dottern hade torrtvättat håret (!)med de vanliga). I går åkte gröteländet ut för att blåbären var för syrliga.

Nu har jag avancerat till müsli med mjölk, som jag fick ta till när övriga familjen gick loss på en moussaka. Den vred liksom om hela min mage vid blotta åsynen av en blöt aubergine.

Till kvällen har jag beställt pannkakor. Med smör och socker. En matvana ärvd i rakt nedstigande led från min mormor. Vi har såklart sylt och grädde också. Som bomull i magen. Jag vet inte vem som kommer bli mest chockad:

1. Barnen. Som tror det är ett aprilskämt och letar efter dolda linser i syltburken.
2. Kollegorna på jobbet i morgon. De kommer tro att jag plockat ur maten ur fel mikro. Eller undra om man verkligen kan vispa tofu så det ser ut som riktig grädde….

Min största glädje just nu är att aptiten för cappuccino kommit åter. Då finns hopp.

Om jag kommer i mål på 60 kilometer Österlen om 11 dagar ska jag skriva en bok om min uppladdning. Jag tror den kan bli en bestseller…