Att trotsa ett löparmonster

Jag är pirrig i magen när jag vaknar. För idag ska jag få springa. Uppskattningsvis 2-3 kilometer kommer det att bli, och jag är så in i bängen nervös. Nervös för det stora bakslaget, och den tillhörande känslan av hopplöshet. Jag vill känna förhoppning och se ljus i tunnlar. Inte kastas bakåt. 

Sjukgymnasten har ordinerat ordentlig promenaduppvärmning men jag hinner inte mer än 5 minuter. Det får gå. Vi smyger igång löpningen med 30-60 sekunders teknikintervaller. Stannar och rensar hjärnan mellan varje. Medan deltagarna fokuserar på stegfrekvens, fotisättning, höfter och armpendling är hela min samlade medvetenhet koncentrerad till ett område mellan nedre låret och övre vaden. Jag känner och letar. Det eviga sökandet efter smärtan som alltid följer en skada. Långt efter att skadan är över och förbi.  Jag hittar en känsla, men den gör inte ont.

Tre våldsamt uppdelade kilometer senare känns benet inte mer än innan. Så vaknar löparmonstret…

Löparmonstret som vill veta var gränsen går. Hon som tycker om att veta spelplanen. Hur långt kan jag springa innan de gör ont? Jag vill testa mig fram och hitta taket. Jag är så nära att fortsätta, men behärskar mig. Det måste vara bättre att vara smärtfri och olyckligt ovetande om den där spelplanen, än att vara upplyst med bakslag. Bättre att testa 3 km ett par gånger för mycket än att rusa iväg.

Jag är sämst på sånt här. Kedja fast mig någon! Nästa gång jag springer är klockan 02.00 natten mellan lördag och söndag. Men då kommer jag att vara så mörkrädd att jag springer runt mitt eget hus, och därmed helt självmant begränsar distansen…