Aktuellt

Att trotsa ett löparmonster

Jag är pirrig i magen när jag vaknar. För idag ska jag få springa. Uppskattningsvis 2-3 kilometer kommer det att bli, och jag är så in i bängen nervös. Nervös för det stora bakslaget, och den tillhörande känslan av hopplöshet. Jag vill känna förhoppning och se ljus i tunnlar. Inte kastas bakåt. 

Sjukgymnasten har ordinerat ordentlig promenaduppvärmning men jag hinner inte mer än 5 minuter. Det får gå. Vi smyger igång löpningen med 30-60 sekunders teknikintervaller. Stannar och rensar hjärnan mellan varje. Medan deltagarna fokuserar på stegfrekvens, fotisättning, höfter och armpendling är hela min samlade medvetenhet koncentrerad till ett område mellan nedre låret och övre vaden. Jag känner och letar. Det eviga sökandet efter smärtan som alltid följer en skada. Långt efter att skadan är över och förbi.  Jag hittar en känsla, men den gör inte ont.

Tre våldsamt uppdelade kilometer senare känns benet inte mer än innan. Så vaknar löparmonstret…

Löparmonstret som vill veta var gränsen går. Hon som tycker om att veta spelplanen. Hur långt kan jag springa innan de gör ont? Jag vill testa mig fram och hitta taket. Jag är så nära att fortsätta, men behärskar mig. Det måste vara bättre att vara smärtfri och olyckligt ovetande om den där spelplanen, än att vara upplyst med bakslag. Bättre att testa 3 km ett par gånger för mycket än att rusa iväg.

Jag är sämst på sånt här. Kedja fast mig någon! Nästa gång jag springer är klockan 02.00 natten mellan lördag och söndag. Men då kommer jag att vara så mörkrädd att jag springer runt mitt eget hus, och därmed helt självmant begränsar distansen…

0

6 Kommentarer

  • Svara
    Mia
    27 oktober, 2017 kl 10:21

    Det där löparmonstret alltså, som vill så himla mycket… Bra bromsat av dig och ditt förnuft. Och nu blev jag ännu mer sugen på det där 02-02-passet. Fast vid den tidpunkten lär även jag vara nedrans mörkrädd :S

    0
    • Svara
      Anna
      27 oktober, 2017 kl 22:16

      Jag med! Jag vet att det inte är jätteklokt av mig att springa en mil mitt i natten. Men det är så lockande i sin galenhet……

      0
  • Svara
    Magdalena Fredriksson
    27 oktober, 2017 kl 21:02

    Känner igen mig! Och jag har löparförbud till uppföljning hos naprapaten på tisdag, lär väl bli fler dar sen. Han sa att om jag ändå ”måste” springa innan dess får jag inte köra backe. Ska försöka vara lugn, går bra när det är ömt efter nålarna men sen, liksom framåt söndag kväll…

    0
    • Svara
      Anna
      27 oktober, 2017 kl 22:17

      Kämpa!!! :) Varför är det så svårt liksom….? Hoppas vi snart får springa hur mycket vi vill!

      0
  • Svara
    Ingmarie
    27 oktober, 2017 kl 21:29

    Duktig flicka! Och härligt att det funkade! Mitt löparmonster brukar inte vakna förrän efter5-6 säkra gånger. Innan dess är jag en supermes. Sämst av alla på att få bakslags-ont.

    0
    • Svara
      Anna
      27 oktober, 2017 kl 22:18

      Hatar bakslagsont. Fick lite idag….

      0

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.