Jag har inte sprungit sedan i söndags. Roat mig med spinning, yoga och vila för att skona benen. Därför var det minst sagt lite stapplande att skaka liv i löparbenen på dagens företagslöpning…
Första kilometern är det inte en enda kroppsdel som sitter där den ska. Så skavande oskönt i varje steg. Börjar förstå alla människor som tycker löpning är pest…Börjar fundera på en distanskurs i schack!
Men passet idag är inte så mycket löpning, det är löpstyrka och löpskolning vi ska roa oss med. Jag tackar och bockar!
För styrka är inget problem på överlöpta ben. Jag känner mig stark som ett skogstroll. En underbar känsla efter den taskiga uppvärmningsfeelingen.
Det blir en kilometer nerjogg innan vi är klara. Och plötsligt känns allt som det ska. Lätta ben, pigga steg.
Hoppet om livet kommer åter. Taggar Umeålöpning och ser framemot strandpromenad och skog i en perfekt blandning! Och mammas blåbärspaj som jag lagt beställning på.
Tänk att det finns folk som tycker löpning är pest…
2 Kommentarer
Mia
14 september, 2017 kl 17:33Stark som ett skogstroll låter ju inte helt fel. Kan du skicka över lite sånt till mig ikväll? :D
A-mamman
17 september, 2017 kl 17:18Ja men de där lätta benen och pigga stegen – var är de?! Varför kan det aldrig kännas just lätt? Liksom lite fjädrigt. Kanske för att jag inte är lätt. Men ändå. Man önskar ju.