Ryggsäckslycka

Jag vet att några av er sitter som på nålar för att höra om min nya grymma löparrygga.  Som vill gotta i er detaljerna, omfamna ert frilufsarjag och slösa pengar. Jag vet att många andra hellre hade läst något snaskigare. Sistnämnda läsare ombedes alltså blunda och hålla för öronen en stund. I dag blir det hard core utrustningssnack. I morgon tar vi nått mer lättsmält…

Min väska heter Salomon S-Lab Peak 20. Den kostar en smärre förmögenhet och jag har köpt den för egna surt förvärvade pengar. Sponsrad av spargrisen och ingen annan. Så är det klarlagt. Den var värd varenda peng. Fredrik valde en nästan hälften så dyr Haglöfs Gram comp 25, och om vi ska sammanfatta utfallet: for quality – scream once!

Jag gillar Haglöfs. Använde både deras löparjacka och regnställ under färden. Men när det kommer till ryggsäck väljer jag bort den för dess långa rygg. För mig som mäter 165 cm över havet sitter den inte bra, men sådär i affären funkar den fint på Fredriks långa ståtliga rygg…

Det viktigaste för mig är att ryggsäcken inte skumpar. Jag som hellre springer naken än med en mobilficka runt armen vill att all min utrustning ska märkas så lite som möjligt. Jag är tveksam om det kan finnas en väska som inte skumpar, fylld med 22 liter packning. Under tre dagar på vift kommer jag bli medveten om att så faktiskt är fallet!

Jag märker det redan på tredje steget. Ryggan sitter som en smäck. Jag spänner den med tre små band över bröstet och den sitter tight även på en tanig sparris som jag. Den liksom stödjer upp hela överkroppen som värsta korsetten. Det finns inget band över höften och därmed ingenting som rör sig när höfterna tippar hit och dit i steget. Fredriks väska har en mer klassisk knäppning över bröst och höft. Han börjar knorra nästan direkt. Höftbältet avlastar inte vikten, bältet sitter inte på plats när höfterna rör sig, och nästan direkt känner han av det i axlarna. Att fästa något på en rörlig höft verkar inte vara konceptet.

Salomon-Haglöfs: 1-0

En annan viktig sak är att jag lätt kan komma åt vattenflaskan, och min mobil för plötsliga photoshoots. Jag har båda sakerna lättillgängliga framtill. Jag har plats för två soft flasks på vardera 500 ml fram, och det känns bra att lasta vikt just där, för jämvikten.  Fredrik har en ficka för kamera i höftbältet och bär sitt vatten i en sidoficka. Båda sätten funkar. Om det inte vore för att fickan i höftbältet går sönder på premiärturen….

Salomon-Haglöfs: 2-0

Men viktigast av allt är att jag snabbt kan hitta mina chips om det krisar… Min väska öppnas med en dragkedja tvärsöver. Jag kan lätt komma åt all packning och behöver inte rota längst ner efter något som gömt sig där. Haglöfsväskan öppnas uppifrån som de flesta väskor. Då gäller det att man tänkt till när man slängt ner grejerna, så man inte plötsligt vill ha det som är nederst… En van frilufsare tänker naturligtvis på sånt, men i min väska råder kalabalik. Packat på ett spontant vis, som andan råkade falla på…

Salomon-Haglöfs: 3-0

Jag dissar inte Haglöfsväskan, förutom att jag tycker det är märkligt att den gick sönder. Jag ser bara att den passar bättre på personer med längre ryggar, men lite mindre behov av att rota långt ner i väskan. Men vill du ha en kanonrygga, go for Salomon. Jag är så nöjd. Att springa 75 km utan att känna ett enda dugg i axlar och rygg! Trodde inte det var möjligt!

Jag är nästan redo att ge mig ut igen. Bara för att se att jag inte har drömt.