Postmarathon 2008 vs 2017

Alva 13 tycker att jag ser ut som ett barn som gått loss på godisskålen när ingen såg. Det har jag inte. Jag har smygsprungit…

Tisdagkvällarna tillbringas i skogen då Alva orienterar. Söderåsen är i sitt esse just nu. Det är så grönt att man bländas. Och jag ska ta en återhämtningspromenad medan hon är igång. Mitt undermedvetna har nog ändå preppat för olydnad, för jag råkar komma dit i både sportbh, löparskor och träningskläder… En promenad hade ju funkat minst lika bra i jeans!

Jag lyckas gå i tvåhundra meter innan jag ”bara måste testa” några steg. Två steg senare är det kört. Benen sätter i väg. Studsande, lekfullt glada i en skog som är så vacker att det inte går att beskriva. Det vore slöseri att inte springa här. Jag kan hoppa över vilket asfaltpass runt kvarteret som helst bara jag får springa! Gör en deal med mig själv. Fem kilometer lugnt och fint.

Det funkar. Inget gör ont. Inser att den här kroppen är betydligt stryktåligare än den var förr.

Kan fortfarande komma ihåg träningsvärken efter mitt första maraton 2008. Att inte kunna gå i trappor och sätta sig på stolar. Att nästan inte kunna gå alls… Då bara tanken på löpning gjorde ont.  Tyckte folk var knäppa som återhämtningsjoggade, och hade minst två veckors löpvila (rätt så klokt i och för sig, men det var lättare att hålla sig när man hade ont!). Och alla blåsor, blånaglar och skav. Vilket lidande!

9 år och 11 maror senare har jag ingen träningsvärk. Jag börjar drömma om löpning redan dagen efter men lyckas alltså hålla mig en dag till. Jag har inga blåsor, men faktiskt för första gången på länge, en färgglad nagel på stortån.

Nagelskrället är det enda som plågar mig nu. Blånagel i trånga vardagsskor alltså. Värre än vilket maraton som helst. Ge mig ett par Birkenstock någon!

5 Kommentarer

  • Svara
    Erika - Löpningen & jag
    24 maj, 2017 kl 20:09

    Nu har jag ju bara halva distansen i ryggen från helgen, men mina Birkenstock är väldigt älskvärda just nu just pga blånagel/blåsor.. Verkar som att man aldrig riktigt kommer undan just det?

  • Svara
    Lillian
    24 maj, 2017 kl 20:39

    Hehe, exakt vad jag tänkte efter Göteborgsvarvet, kan ju gå utan problem, fastän jag inte tränat så mycket som jag borde inför. Hade gladeligen dragit en repa i måndags men där sätter storblåsan på fotryggen stopp. Idag har jag ändå kunnat trycka ner den svullna foten i en sko så det går framåt. Imorgon kanske jag kan gå en runda med vovvarna! :-)

  • Svara
    Mia
    24 maj, 2017 kl 21:07

    Ser fram emot ”Anna 2008” efter min marathoncomeback senare i år. Det gäller ju att underhålla sina marathonben. Inte pausa i flera år och dessutom föda två barn på köpet… Ajaj… Ändå längtar jag! <3

  • Svara
    Ingmarie
    24 maj, 2017 kl 23:17

    Skön känsla!Men vårda tårna! Och ta en semesterdag oavsett för det är du värd!

  • Svara
    Märta
    26 maj, 2017 kl 23:05

    Veckan efter långlopp är sandaler det bästa man kan ha på fötterna!

  • Kommentera