Gårdagens smyglöpning lämnade kanske inga spår i huset, men dessvärre i benen. Det var längesen jag sprang med så stolpiga ben som idag…
Tunga ben i kombination med trixig terräng, försvunna markeringar och kilometervis med glashala spänger gör att rundan drar ut på tiden. En hel del…
Fredrik, som jag bestämt träff med efteråt, hinner både byta om, gå och fika, fika lite till, och bli orolig. Jätteorolig. Jag har liksom inte svarat på hans miljoner samtal och sms…
Trodde i min enfald att jag skulle känna telefonen vibrera i ryggslutet men där saknar jag uppenbarligen känsel. Känsla för tid har jag visst inte heller, för det slår mig aldrig att tiden runnit iväg.
Hade jag behövt ta en kissepaus till hade jag förmodligen blivit påkommen av självaste Missing People…
Hoppsan.
13 Kommentarer
pernillabredolt
29 januari, 2017 kl 21:26VIlken stig! I vår/sommar är det jag som kommer ner till Skåneland och springer en helg.
Anna
29 januari, 2017 kl 22:01Klart du ska! Säg till om du behöver sällskap :)
Ingmarie
29 januari, 2017 kl 21:44jag hade varit glad om jag 1; kunnat springa så långt att jag fick ont i benen, 2: kunnat springa två dagar på raken, 3: kunnat kuta så länge att sambon blir orolig. Just a reminder. ;-)
Anna
29 januari, 2017 kl 22:03Hear hear. Jag ÄR tacksam för varje meter. Hoppas du också snart får göra sambon orolig!
Ingmarie
30 januari, 2017 kl 20:44Det blir. Frågan är bara när… :-)
Mia
30 januari, 2017 kl 10:56Förstår att du stannade så länge du kunde i den där miljön :) Han kan gått få vänta lite…
Anna
30 januari, 2017 kl 22:08Eller hur! Hur kunde han ens tro att jag skulle snabba mig? :)
Kicki
30 januari, 2017 kl 13:32Påminner jämt och ständigt maken om att vi måste tala om vilken runda vi tänker springa. Just utifall att det faktiskt skulle kunna hända nåt. Lite surt att ge sig ut att leta längs med 8 kilometersrundan om hen i själva verket fått feeling och tagit 18 kilometersrundan :-)
Anna
30 januari, 2017 kl 22:09Det låter ju iofs klokt. Fast det är svårt de där gångerna man får feeling… :)
Trail och Inspiration
30 januari, 2017 kl 21:01”Försvunna markeringar” eller ”markeringar Anna inte hittar”…? ;-)
Anna
30 januari, 2017 kl 22:10Faktiskt helt oskyldig här :) De var försvunna som i nerhuggna. Liksom kalhyggifierade… Typiskt dumt :O
Hanna
31 januari, 2017 kl 20:53Jag vill också springa många kilometer på skogsstigar. Blir så sugen varenda gång jag ser såna här bilder.
Anna
31 januari, 2017 kl 21:46Ja alltså det där gröna…. underbart att springa i! och mjuk barrmark… lovely :)