Sticker huvudet i sanden

Jag är anmäld till 25 km trail på söndag, en ganska stor utmaning för mig och mitt Vänsterben. Jag tror liksom att jag är samma person som skuttade igenom Helsingborg marathon med ett fett leende på läpparna. Att jag inte sprungit långt sedan dess har jag sedan länge förträngt.

4E9A8175-kopia.jpg

Har lätt att glömma mitt Vänsterben. Att låtsas som det inte finns och boka mig till allt möjligt roligt, fastän jag inte vet om jag kommer vara hel. Jag stoppar huvudet i sanden för att livet blir så mycket roligare som struts.

Förutom helgens äventyr tror jag fortfarande att jag ska ta mig runt såväl Lund Runt (30km) och BUS-löpning från Malmö inom den närmsta tiden.  Denna struts behöver plockas ner på jorden. Eller åtminstone få upp huvudet ur sanden. Hur svårt kan det vara att inse att man inte är där man brukar?

Kristianstad på söndag alltså. Sen kanske jag får den gummiklubban i huvudet som behövs för att få mig att stanna i soffan.  Lika bra jag börjar bädda…

6 Kommentarer

  • Svara
    Märta
    17 november, 2016 kl 20:57

    Hoppas Vänsterbenet håller så du slipper den där gummiklubban. Tror inte att inlägg fån din soffa hade varit lika roliga som inlägg från dina andra upptåg :-)

    • Svara
      Anna
      18 november, 2016 kl 19:19

      Inlägg från soffan låter urtrist. Jag hoppas ni slipper det….

  • Svara
    Ingmarie
    17 november, 2016 kl 21:22

    Det konstiga är att du ändå alltid lyckas fixa allt du åtar dig. Har jag ont/kroppen inte funkar är jag liksom helrökt och kan inte ens tänka på en nummerlapp. Hur gör du?

    • Svara
      Anna
      18 november, 2016 kl 19:21

      Det är nog mest att jag har svårt för att ställa in saker. Det som är bokat är liksom bokat. Det finns säkert någon diagnos för sånt… Så får vi se om det håller. Jag vet att det håller för 13 km. Den sista halvan är mer osäker. Så länge jag inte trycker på brukar det kännas ok så jag får köra på det. En söndagsrunda in da woods!

  • Svara
    Trail & Inspiration
    17 november, 2016 kl 21:44

    Samtidigt som man inte sprungit långt på ett tag, tycker jag att det är ”lätt” att tänka; man kan ta sig jäääkligt långt på pannben. Det är väl det som ibland är mitt problem…
    Men förstår exakt dina tankar!

    • Svara
      Anna
      18 november, 2016 kl 19:21

      Pannbenet räcker långt. Men benet tackar oftast inte pannbenet dagen efter :)

    Kommentera