Målgesten – så blev den…

Jag hade huvudbry med målgesten. Var nästan mer bekymrad över den än om själva loppet. Funderade, tänkte och övade i smyg. Fick kramp vid alla tankar på hopp. Halvvägs genom loppet tänker jag att det vore coolt att ta en farthållare på ryggen över mållinjen.  Men när jag springer i från dem efter 39 kilometer grusades den planen.

Beslutar mig för att satsa på enkelhet. V-tecknet i dess ädlaste form. Skarp i huvudet även efter 41 km inser jag att en halväten gel i handen inte kommer göra sig bra på bild. Hinner fippla ner den i fickan innan det är dags för målgång.

Jag har väntat på resultatet i fem dagar. Bildbeviset. Refreshat hemsidan och facebook. Gått på nålar och knappt kunnat sova. Jag förstår om ni haft likartade problem. Hur spännande är det liksom inte. Har jag lyckats hålla ögonen öppna? Att inte göra en ful grimas? Ska steget se spänstigt ut och armarna starka med svällande biceps? Har jag lyckats se cool ut?

Svaret kommer här:

Inte så cool men glad och hemtrevlig. Blicken i kameran. Not so much biceps men en tillstymmelse till benmuskel.  Nästa år får jag hålla armarna högre och se lite mer powerful ut, men tills dess får jag vara hyfsat nöjd med min målgest. Vad tycker du, får jag godkänt?