Dagen efter

Dagen efter en maraton-urladdning vill man mest ligga i soffan, äta choklad och gotta sig i alla grattis och gillor man får via instagram, facebook och bloggen.  Fast först vill man äta en kunglig frukost i lugn och ro när man ändå råkar bo på danskt pensionat. 

Men tji fick jag. Söndagen var Fredriks tävlingsdag och ett fyratimmarstriathlon stod på schemat . Därför blev frukosten hastigt nerslängd, hela tiden med nervösa vibbar i luften. Och den där soffan fanns inte alls med på agendan. Istället väntade 6 timmar hejarklackstjänst i ösregn. Payback för hans insats igår. Med regnet som ränta. Dessutom på en öde plats i Danmark utan varken telefontäckning eller internet. Ingen maraboost på flera timmar. Kan ni förstå DEN frustrationen?

Men nu jobbar jag ikapp. Följer alla hashtagar som har med Helsingborg marathon att göra. Kollar andras bilder och googlar resultat. Läser berättelser och återupplever. Läser mitt eget blogginlägg för fyrtiofjärde gången. Det går liksom inte att få nog. Väntar på bilderna från loppet och refreshar facebook lite oftare än vad som kan klassas normalt.

Ännu ingen bild på själva målgesten, så än går jag i lycklig tro att jag såg ascool ut. Eller inte…

Men en bild från målrakan har kommit upp. Jag ser glad ut och har blicken i kameran. Med skärpa och allt. Det händer typ inte.  Camilla Fastberg borde få Nobelpriset!