Alltså jag lär mig aldrig. Jag borde ha slutat lita blint på gps:er efter senaste årens äventyr. Ändå glömmer jag bort och sätter gång på gång min fulla tilltro till en bit halvkass elektronik.
Tanken var att jag skulle cykla hem från dotterns orientering på andra sidan Skåne. Med färdvägen programmerad i klockan. Såklart utan backup i form av karta (efter en gång på orientering skulle jag nog i alla fall kunna se skillnad på en väg och en brunn).
När jag ska sätta mig på cykeln strejkar gps:en och rundan går inte att se. Utan gps-spår kommer jag ALDRIG att komma hem. Jag har två alternativ:
- Sitta och vänta på orienterarna. Utan ytterkläder och med cykelskor på fötterna… Långsamt frysa ihjäl och svära över uteblivet långpass. Med hjälmen på.
- Chansa. Jag vet att jag ska åt sydväst. Hur svårt kan det bli? Eller kanske snarare: hur långt???? Ser mig själv landa någonstans i Göteborgstrakten, utsvulten och ledsen…
Anyway. Fredrik är smart. Han säger åt gps:en att leda mig hem, via någon spejsig funktion. Det blir en annan väg än tänkt, men en väg. Jag är glad och ger mig av.
Det går strålande. Milen tickar, timmarna går. Efter 7 mil når jag Eslöv. Typ nästan hemma. Härifrån hittar jag i sömnen. Ändå väljer jag att följa spåret. Och det är nu det går bananas. GPS:en leder mig i cirklar. På grusvägar dessutom.
Och som den guldfisk jag är litar jag mer på min GPS än på mitt eget lokalsinne. Snurrar snällt runt ett par varv innan jag äntligen får lämna Eslöv.
Så här i efterhand är jag glad att jag tog mig därifrån. Jag kunde ju ha snurrat där fortfarande om det velat sig riktigt illa. Långpasset som aldrig tog slut liksom…
Nästa gång tar jag karta.
12 Kommentarer
anneliten
3 april, 2016 kl 21:51Fredrik säger åt GPSn… Den var bra! Kanske är det snart (eller redan) verklighet – att kunna prata med sina prylar :-)
Anna
4 april, 2016 kl 08:07Hade varit supersmart ju. Så hade man inte behövt ramla omkull varje gång man ska trycka på alla knappar…
Gert
4 april, 2016 kl 09:12Försök med kompass nästa gång Anna. :)
Anna
5 april, 2016 kl 10:05Fast jag blir yr av kompasser… jag följer min dotters teori om att norr alltid är dit näsan pekar….:)
Mia
4 april, 2016 kl 11:49Karta och kompass är bra grejer. Men min erfarenhet berättar att det kan gå åt helvete då också. Brutalt åt helvete… Det finns med andra ord inga garantier för nåt :D Det hade dock varit sorgligt om du snurrat runt Eslöv fortfarande. Antar att det är svår tatt uppdatera bloggen från cykeln…
Anna
5 april, 2016 kl 10:07Du och jag i Sälen Mia. Vi kanske ses någonstans i ett träsk när vi båda hamnat brutalt fel…. Jag är livrädd :) Och i träsk kan man inte heller uppdatera bloggar….
Mari
4 april, 2016 kl 19:25Haha, jösses. Heja dig! jag hade satt mig vid väggrenen och låtit någon hämta mig :)
Anna
5 april, 2016 kl 10:08Ja det kan vara lite frestande ibland. Fast hittills har det bara hänt en gång att jag ringt efter hämt/hjälp. På det där berget med vildsvin i Frankrike. Fast då kunde ändå ingen förstå var jag var. Hallå. Bredvid ett stort träd liksom…
Mari
5 april, 2016 kl 19:17Haha, märkligt att dom inte fattade var du var. Hur tydligt som helst ju… :)
Ingmarie
5 april, 2016 kl 04:14Oavsett så blir det ju väldigt spännande! Jag tycker telefonen funkar utmärkt. Laddar ner området jag ska röja på innan om och i fall att man plötsligt saknar täckning. :-)
Anna
5 april, 2016 kl 10:09Smart att ladda ner! Har jag inte tänkt på. Mest blivit arg över dåligt internet ibland… När man cyklar är det tråkigt att behöva stanna i varenda korsning och plocka upp telefonen. Då är det smidigare med strecket på gps rakt framför sig. I alla fall när den fungerar….
Ingmarie
6 april, 2016 kl 04:30Du kan göra det offline med! Vill du kan ”Googleisa” (jag kallar henne så) t.o.m guida dig så behöver du inte ens kolla på sträcket. :-)