Inlägget på Instagram:
Verkligheten:
Ja, det var magiskt. Vackert så jag fick knottror. Norrländsk vinter mitt i Skåne. Men det fanns en sida till. Den som inte syntes på Insta. Men det är ok. I instavärlden får allt lov att vara perfekt. Som kontrast till nyheterna där allt är elände. Vill man ha mixen får man läsa här.
Problemet stavas snö. Jag har inte en tanke på att det ska ligga så mycket snö i skogen, bara ett par mil hemifrån. Jag har därför inga Icebugs utan vanliga traildojor. Det tar typ 2 km så ligger jag där. Platt i marken. Ryggläge.
Under snön döljer sig vatten som man vanligen tar sig över via en spång. Vattnet är fruset till blankis och jag hinner inte reagera innan jag ligger där. Med en värkande armbåge och ett bultande nyckelben som inte alls osökt leder tankarna till ett annat ryggläge. Blir rädd men fortsätter när värsta smärtan lagt sig. Är glad att inte huvudet smällde i och vågar inte tänka tanken på hur mycket ett skallben tål…
När det inte är is under snön så är det frusen lera. Att inte se det ojämna underlaget är jobbigt. Man vet aldrig hur man ska parera. Hårt är det dessutom. Fotlederna jobbar för högtryck och hjärnan får ingen vila.
Någon kilometer senare är det Fredriks tur att slå i backen. Det är rumpan som tar smällen. De fyra efterföljande gångerna fördelas smärtan mellan handleder och knän. Den stackars stubben en meter ut från stigen får säkert också lite ont när en 80-kilos löpare kraschlandar på den…
Under första timmen avverkar vi åtta kilometer. ÅTTA kilometer. Förbereder mig mentalt för en heldag i skogen, men plötsligt lättar det lite. Vi kommer på en grusväg. Motorn går igång och jag njuter av att få springa utan att tänka och utan att vara rädd. Lyckan varar 4 km innan det är dags igen. Galet halkig is. Frusen modd. Frusen lera. Dolda rötter. Och trappor in och ut ur kohagar. Av material som gjort för att halka och slå ihjäl sig. Börjar bli trött nu. Börjar hata trail. Tänker att jag ska springa BÅDE Köpenhamn och Stockholm marathon bara jag slipper åka till Oslo och springa trail.
Det är syndigt att hata trail. Naturen är mycket creddigare än en platt asfaltraka på vägen mellan Lund och Kävlinge. Men fasen vad jag älskar att springa utan att vara rädd, utan att stuka fötter, utan att riskera bakhuvudet.
En annan dag kommer jag att komma till sans. Idag är jag glad för det fantastiskt vackra vädret men hemskt mycket oglad för själva löpningen. Sanningen bakom en instagrambild.
19 Comments
anneliten
5 januari, 2016 at 18:31Alltså! Snö i skogen som skymmer rötter och sten – då hjälper inte ens bugsen. Var i skogen med mina väldubbade idag, men är glad att Garmin la av – det gick SÅ sakta så jag vill inte veta!
Anna
6 januari, 2016 at 07:50För mig var det bara Iphone som la av. Den gillade inte att bli landad på…
Charlotta Sofia springer o trimmar
5 januari, 2016 at 19:03Åh, vet precis! Sån där hård, spårig väg, dold under snön. Springer iof sällan på såna men är uppvuxen exakt vid en sån väg. Det har hänt att jag trillat om en säjer :-D
Anna
6 januari, 2016 at 07:51Det gör ont i fotlederna bara jag tänker på det där underlaget…. längtar efter mjukt och skönt!
Kari
5 januari, 2016 at 19:06Vi snittade 6 km / timmen på Sörmlandsleden i helgen. Jättefint, visst, men jättejobbigt också. Planerade 30 km blev 17 på dag två.
Anna
6 januari, 2016 at 07:53Låter klokt! En terrängkilometer kan ta galet långt tid. Så svårt det är att komma ihåg det….
Mia
5 januari, 2016 at 22:09ÅNGEST! Ta hand om ditt huvud Anna. Hm. Var det inte du som gav mig tips om hjälm? :)
Anna
6 januari, 2016 at 07:54Jo det var nog det. Och jag kan säga att jag tänkte på den mer en en gång. Tänkte mig en sån där mjuk som vissa barn har som faller ofta…. Jag hade inte varit snyggast i skogen men det hade känts tryggt :)
Katta @ Move it Mama
6 januari, 2016 at 14:33Jag köpte broddar på Clas Ohlson förra året till mina vanliga springpjuck, för även här i Sthlm är det ju lite si och så med snö och då känns det lite ovärt att lägga massor av pengar på Icebugs, och det funkade helt okej. Lite ovant till en början, men sedan kände jag mig som Superwoman när jag kunde springa utan att trippa försiktigt.
Anna
7 januari, 2016 at 17:08Grejen är ju att jag har icebugs med ståldubbar. Kom bara inte på tanken att de skulle behövas. När jag väl var ute hade jag betalt en miljon för att få dem telepaterade till mig. Med icebugs känner man sig också som superwoman. Grym känsla att kunna springa på blankis!
hejaerika
6 januari, 2016 at 15:00åh! Jag får ont i fotlederna bara av att läsa detta, hua! Det där är väl trail av den värsta sorten. Att vara rädd är inte kul..
Anna
7 januari, 2016 at 17:09Nej rädd är värsta känslan. Nästa gång glömmer jag inte icebugsen!
Hanna
6 januari, 2016 at 16:53Bilden är magiskt vacker som skrivet. Man kan dölja mycket med en bra bild… Löprundan lät allt annat än rolig.
Anna
7 januari, 2016 at 17:09Nej den blev bara stötvis rolig. Som när vi kom ut på de sandade grusvägspartierna och man fick chansen att mata på lite. Då var det fantastiskt.
Ingmarie
6 januari, 2016 at 21:23Hu då! Jag var ingen trailälskare innan och är det ännu mindre på vintern.Otäcka rötter, stenar och hål som verkar vilja gripa tag i mina fötter. :-O Glad att du klarade dig hyfsat oskadd.. (?)
Anna
7 januari, 2016 at 17:10Glad att det gick så bra. Enda menen är stel nacke (När jag desperat höll upp den från marken) och ett blåmärke på skinkan modell stort. Man får vara glad att mjukdelarna tog smällen!
Nina
7 januari, 2016 at 07:22Jag får också halka omkring på dolda isdansbanor långt uppe i skogen. Förrädiskt med det supertunna, fjuniga snö(rimfrost)täcket som lagt sig. En annan sak som jag bannar just nu också är då allt är så skarpt – minsta lilla löv sitter som berget och det är inte bara en gång som tårna kilat fast sig under nåt mikrobiskt litet så jag fått mej en luftfärd.
Ändå. I love trail ;)
Anna
7 januari, 2016 at 17:11Ja visst är det fånigt att man kan snubbla på ett löv! Man har verkligen inget att sätta emot när naturen vill ta ner en på jorden :)
Rund är också en form!
7 januari, 2016 at 19:048 km/h låter som ett utmärkt trailtempo tycker jag! Då kan vi springa tillsammans utan att jag känner mig långsam. Hehe! ;-)