Skulle bara ut och trampa runt benen lite, men ödet ville annorlunda.
Efter 4 km smäller det. Jag kommer ihåg kraschen och glassplittret, sen är det svart. När jag öppnar ögonen står räddningspersonal lutad över mig, något som vittnar om att jag varit medvetslös i 10-15 minuter. De frågar vilken dag det är men jag har ingen aning. Hjärnskakning it is.
Lastas upp på bår och får åka ambulans till Lund. Nack-krage på och benen ihop-tejpade. Dropp riggat och allmän förvirring i huvudet: vad fasen hände?
Röntgen av huvud, nacke och vänster hand men inget är brutet. Glaset från bilens bakruta har gett mig ansiktspeeling extra allt och vänster axel smärtar grymt. Så nu flyttar vi fokus från smärtande ben och fötter till en svullen och knappt rörlig axel. Omväxling förnöjer. Också lite mer träningsvila på det…
Min splitternya Craftjacka och all time favoritunderställströja. Båda i trasor!
71 Comments
traningsgladje
12 april, 2014 at 16:01men anna, fruktansvärt läskigt!!! många många många kramar – och snabb läkning!!!!!
Anna
12 april, 2014 at 16:23Tack för din omtanke <3
Sarah
12 april, 2014 at 16:02Tråkigaste cykelrundan! Du skrämde oss! Tur det efter omständigheterna gick bra. Styrkekramar!
Anna
12 april, 2014 at 16:25Så glad att jag inte kom 5 sekunder tidigare. Då hade jag fått honom i sidan och konsekvenserna av det vågar jag inte ens tänka! Skrämde nog mig själv lite också, har fortfarande inte riktigt fattat…
Sarah
12 april, 2014 at 16:03Grym selfie by the way.
Anna
12 april, 2014 at 16:26Eller hur!! Har aldrig känt mig så snygg någonsin :)
Sarah
12 april, 2014 at 18:07Du ska få obegränsat med cappuccino som plåster på såren på onsdag om du kan ta dig upp!
uppochhoppa
12 april, 2014 at 16:05Men fy så otäckt!!! Tur att du är hyfsat okej. Men fy. Usch. Rysningar. Stor kram!
Anna
12 april, 2014 at 16:26Tack för din omtanke! <3
annamarkelin
12 april, 2014 at 16:09Ja, du vinner ju läskigaste selfien iallafall … Så otroligt otäckt, det kunde ju gått riktigt illa. Ta hand om dig!!
Anna
12 april, 2014 at 16:29Tack snälla. Man får vara glad att det inte gick värre men just nu känns det lite surt. Svårt att hitta någon mening med äventyret och är inte jätteglad på bilisten…
Jessica
12 april, 2014 at 16:20Men å herre gud – massa massa styrkekramar!
Anna
12 april, 2014 at 16:30Tack Jessica! Det värmer!
Åsa
12 april, 2014 at 16:29Men fy! Hoppas att du återhämtar dig snabbt och snart. Stor kram!
Sofie
12 april, 2014 at 16:33Men gud vad otäckt! Tur att det ändå gick så bra! Skickar en massa krya på dig och håller tummarna för att axeln inte är allt för trasig. Vila nu!
Anna
12 april, 2014 at 16:36Tack Sofie! Har nog inte många andra val än att vila, så det är bara gilla läget…
pernillabredolt
12 april, 2014 at 16:33Gör ont att bara läsa om! Hoppas du kryar på dig snabbt :) kram
Anna
12 april, 2014 at 16:37Tack Pernilla!
Ann-Sofie Lindberg
12 april, 2014 at 16:35Men fy så obehagligt Anna! Tur ändå att du klarade dig så pass bra i kraschen. Krya på dig!
Kram!
Anna
12 april, 2014 at 16:36Usch så hemskt Anna! Vila och ta hand om dig!
Johan
12 april, 2014 at 16:39Fy fasen, ingen upplevelse man vill vara med om. Tur att du verkar må relativt bra. Hoppas du tillfrisknar snabbt!
Sara
12 april, 2014 at 16:45Usch fy tusan! Tur att det verkar ha gått relatvt bra i alla fall! Stora kramar – ta hand om dig!
Elna
12 april, 2014 at 16:58Åh. Krya. Så otäckt. KRAM!
Malin
12 april, 2014 at 17:05Men fy bubblan! Vila ordentligt och läk fort! Usch, vad otäckt, men ändå tur att det inte gick värre.
Lina
12 april, 2014 at 17:12åh fy tusan :( ryser i hela kroppen. hoppas du är på benen snart igen! Stor krya och läkande kram!
Lotta
12 april, 2014 at 17:14Åh shit vad läskigt! Så glad att det verkar som att du ändå klarade dig hyggligt bra under omständigheterna, men fy vad tråkigt. :'( Stor kryakram på alla onda kroppsdelar!
Nina
12 april, 2014 at 17:19Hemska saker! Kram och läkning!
Helena
12 april, 2014 at 17:19Riktigt läskigt, usch! Skönt att det ’bara’ är en axel som smärtar. Krya på dig!
Niklas G
12 april, 2014 at 17:25Massor med kramar och styrketankar från alla KCEare på CycleCamp
åsa
12 april, 2014 at 17:30Men vilken dag! En av mina träningskompisar råkade också ut för en cykelolycka idag. Blev påkörd på bakdäcket och slirade ut i vägen men allt gick bra. Krya på dig!
Anna
13 april, 2014 at 06:58Usch! Alla olyckor är läskiga. Skönt att det gick bra!
Marina
12 april, 2014 at 17:55Men usch och fy! Verkar ändå som att du haft tur om inget är brutet. Hade du hjälm? God bättring önskar jag dig!
Anna
13 april, 2014 at 06:59Ja, hjälmen var på, vågar inte tänka på hur det gått annars. Ambulanspersonalen sa att det var tur att den satt där den satt. Hjälmen är spräckt och intryckt i sidan…
Missy
12 april, 2014 at 18:20Vad hemskt, hoppas du piggnar till fort!
Och äskar din selfie btw :3 Lite.. annorlunda. Men leéndet gjorde att jag inte kunde låta bli att fnissa till lite :3 Ett leénde trots omständigheterna dvs.
Anna
13 april, 2014 at 07:00Man måste ju vara snygg på en selfie :) Eller….
anneliten
12 april, 2014 at 18:22Det låter som att du kommer att bli kroppsligt hel. Hoppas det går fort. Och att det inte sätter sig för mycket på psyket när du väl ska upp på cykeln igen. För det ska du väl? Styrkekramar!
Nina
12 april, 2014 at 18:29Usch och fy vad otäckt. Krya på dig!
Emma
12 april, 2014 at 18:49Nej vad läskigt! Krya på dig snabbt Anna!
fridabjorkman2014
12 april, 2014 at 18:52Du har förmodligen inte fattat än. Kan bli en liten resa till the dark side när känslorna kommer ikapp. Har gjort en liknande med bilist som pratade i mobilen, blev kvar på sjukhus några dagar och lite mer brutet. Men framför allt är tryggheten det som får en törn, när verkligheten kommer ikapp. Skönt att det gick så bra för dig som det gjorde, men skynda inte igenom läkningsprocessen, fysisk OCH psykiskt! Kram//F
Anna
13 april, 2014 at 07:07Det är nog sant som du säger, jag har nog inte helt förstått. Är beredd på att det kommer i fatt mig. Tack för din omtanke!
Saras Träningsblogg
12 april, 2014 at 19:21Men neeeej!!! STACKARE! :-( Ta hand om dig!
Peter
12 april, 2014 at 19:21Håller med Frida, var med om mycket lindrigare hjärnskakning, det tog ändå tid att ”komma på benen”, både mentalt och fysiskt. Ta det lugnt framföarallt stäng av datorer, TV etc. vistas i mörker de första dagarna, det är tråkigt men fungerar.
Jag fattade inte förrän flera dagar senare, då hade jag hållit igång mer än jag borde och fick återfall med trötthet, illamående etc.
Kolla på hjärntrappan, den finns beskriven på lite olika ställen. Jag kom inte igång förrän efter tio dagar.
file:///C:/Users/Peter/Downloads/Hjarnskakning-och-idrott.pdf
Stressa inte för att snabbt vara igång igen!
Anna
13 april, 2014 at 07:08Tack för dina tips! Ska försöka vila hjärnan även om datorn är ett av de enda nöjen som fungerar just nu…. Får ta det i små omgångar med mycket vila emellan.
Peter
12 april, 2014 at 19:23Och givetvis, lider med dig som själv nyligen vurpad och hoppas på god bättring!
Pernilla
12 april, 2014 at 19:48Åhhh,din stackare!!! Så hemskt! Men du hade ju änglavakt trots allt! Krya på dig!!
Siri
12 april, 2014 at 20:05Huff, vad obehagligt! Var rädd om dig, och god bättring! <3
Mari
12 april, 2014 at 21:15Men OJ! Jäklar…. vad otäckt…. Krya på dig!! <3
Ingmarie
12 april, 2014 at 21:30Men kära nån! Be careful! Och krya på dig!
Peppe
12 april, 2014 at 21:54Du hade visst lite tur i oturen i alla fall. Selfien gör ont bara att titta på. Krya på dig!
Snorkkis
13 april, 2014 at 04:16Nej vad hemskt. Skönt att inget var brutet och hoppas att glassplittret inte varit allt för elakt. Kram på dig!
Anna
13 april, 2014 at 07:11Glaset är ganska snällt. Jag har skärsår över näsan,under hakan och på ena axeln. Men man får väl vara glad att man blundade…
Lisa
13 april, 2014 at 04:53Åh nej så otäckt! Tur det gick förhållandevis bra ändå. Hoppas du läker ihop fort och snart är på benen igen. Massa styrkekramar!
Lill
13 april, 2014 at 06:18Krya på dig! Läskigt!
Gert
13 april, 2014 at 06:38Krya på dig Anna.Så hemskt.Hoppas du snart är på benen igen.Kram.
Kicki
13 april, 2014 at 07:10Läskigt! Ta det lugnt nu! Krya på dig!
Johanna
13 april, 2014 at 10:03Hjälp, vad hemskt! Tur att du klarade dig så pass bra, det kunde ju ha gått så otroligt illa. Krya på dig! Styrkekramar!
Eva
13 april, 2014 at 12:52Usch vad hemskt! Det låter som om om en ängel vaktade dig. Det hade ju kunnat gå hur illa som helst.
Krya på dig!
Löpning & livet
13 april, 2014 at 13:05Men usch! Vilken tur att det inte blev värre än det nu blev. Att du lever och är någorlunda hel! Kram
Lisa
13 april, 2014 at 14:19Usch så hemskt! Önskar dig ett snabbt tillfrisknande både fysiskt och psykiskt.
Sara Molin
13 april, 2014 at 16:48Fy så hemskt! :-( Sakerna är ju helt världsliga, även om det förstås är jättetrist! Tur att du lever och att du kunde skriva detta. STOR KRAM!!! // Trogen bloggläsare och cyklande tjej
jenniedyrhill
13 april, 2014 at 19:08Nämen oj, hjälp! Tur att du lever, fasen vad lätt hänt det är!! STOR KRAM
Desirée
13 april, 2014 at 21:16Aj aj aj… Otäckt! Tur i oturen att det inte gick värre.
Henrik Nilsson
14 april, 2014 at 14:50Usch! Hörde tutandet i lördags, bor på området i närheten. Hoppas att du kan träna vidare snart!
Anna
14 april, 2014 at 15:30Det läskiga är att inte JAG hört tutandet… Gör mitt bästa för att snart vara på benen igen (läs: vilar mig iform!)..
Lina
15 april, 2014 at 18:16Åh nej va läskigt :-( STOR Kram
Desiré Östergren
18 april, 2014 at 20:11Åh men neeej! Fy vad läskigt! Kram
Therese J
18 april, 2014 at 21:26Hej. Trillade in här på din blogg av en slump via Facebook. Fy vad hemskt att höra om din olycka! Men jag måste säga att jag beundrar din positiva inställning. Den lyser igenom hela detta inlägg.
Anna
22 april, 2014 at 07:34Hej Therese! Och kul att du hittade hit. Ja det är väl ett sätt att gå vidare liksom. Att inte bryta ihop. Även om jag gör det också emellanåt :)
Nellie
18 april, 2014 at 22:20Men kära nån Anna! Krya på dig.
A-mamman
15 maj, 2020 at 09:27Efter din länk läste jag nu detta – fy! Avsvimmad och vakna upp bland räddningspersonal, läskigt! Ska kika om du skrev mer om vad som hände och hur du läkte.
Anna
17 maj, 2020 at 09:42Ja det var en läskig grej. Hade liksom inte ens hört dem komma. Och att inte veta vilken dag det var när de frågade, var en fruktansvärt obehaglig upplevelse. De sa att jag hade cykelhjälmen att tacka och sedan dess använder jag den alltid, inte bara på racer. Huvudet är värdefullt!