Mitt svaga psyke

Jag vet hur jag fungerar. Vad som triggar mig och vad som får mig att ge upp. Idag fick jag mitt svaga psyke bekräftat under ett tröskelpass med Fredrik.

söderåsen
Att träna ihop är kul nästan jämt…

Så här funkar jag:

1) Om jag har tänkt att springa intervaller i en viss fart och inte lyckas komma ner i den farten, neggar jag ur och nästa intervall går ännu saktare. Om jag tvärtom springer lite fortare än tänkt, blir jag pepp och spiralen går åt andra hållet. Därför måste jag alltid sätta mål så låga att jag klarar av dem.

2) Om jag springer intervaller i grupp och inte hänger med tappar jag sugen och faller ännu längre bak. Ligger jag långt fram triggas jag och springer fortare. Därför springer jag ogärna intervaller med andra. Eftersom det alltid finns snabbt folk som knäcker mitt ego. Som gör att jag ger upp och springer saktare än min förmåga.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Serpentinbacken på Helsingborgs marathon, km 37. Triggas av att närma mig…

På dagens pass springer vi 4 x 6 minuter tröskel. De tre första ligger Fredrik ett par decimeter bakom. Konstiga ljud bakom mig avslöjar att han får anstränga sig lite för att hänga med. Självförtroendet boostat, jag känner mig stark och orkar pressa på.

Fjärde intervallen startar med en brant nerförsbacke. Jag blir frånåkt direkt pga katastrofdålig nerförsteknik. Nästan omedelbart har han skapat lucka på hundratals meter. Mitt svaga psyke ger upp. Jag tappar fart och börjar tjura. Plötsligt är det inte roligt längre.

I ett svagt motlut upptäcker jag att jag, trots allt,  börjar komma ikapp. Gnistan tänds. Energin kommer tillbaka. Jag blir stark igen. Matar på och kommer jämsides (och förbi!) PRECIS när klockan ringer.  En grymt avslut på ett grymt pass.

Alla farhågor bekräftade gällande min mentala kapacitet. Jag hade blivit världens sämsta idrottare, som inte klarar ens en millimeter motgång. Men skitsamma, jag ska ju inte bli världsmästare precis. Fast familjemästartiteln vill jag inte ge ifrån mig hur som helst…

5 Kommentarer

  • Svara
    Mia
    27 januari, 2016 kl 16:00

    Under mitt och Olas första halvår tillsammans tjurade jag så mycket att jag grina för att han var snabbare än mig… Och jag började, i ren protest, alltid att gå under våra gemensamma löprundor. Det har dock blivit bättre! :D

    • Svara
      Anna
      28 januari, 2016 kl 15:15

      Haha. Jag kan alltid trösta mig med att jag vinner på längre distanser. (Om det inte går nerför eller är terräng)…. Ett tag till i alla fall. De tränar upp sig snabbt de där karlarna….(Cyklist, bliv vid din CYKEL liksom…)

  • Svara
    Ingmarie
    28 januari, 2016 kl 07:04

    hihi. Jag har mer eller mindre slutat bli så där.Det är bara en tanke och en tanke kan man styra. :-) I stället letar jag efter min egen känsla och utgår därifrån. Visst vill jag springa fort och vara först men om jag bara gör mitt bästa så är det bra nog för mig. :-)

    • Svara
      Anna
      28 januari, 2016 kl 15:17

      Du är min idol. Jag ska bli som du när jag blir stor. Styra mina tankar! Jobbar vidare på det!

      • Svara
        Ingmarie
        29 januari, 2016 kl 06:03

        :-) Puss! Du vet ”hemligheten”. :-) Yoga och meditation is da grej!

    Kommentera