Jag springer oftast inte ensam i mörker och i dagsljus hade jag inte ens tänkt tanken att jag skulle behöva ett larm. Förrän alla läskigheter började hända i somras.
Nu fick jag ett larm i julklapp men det känns fortfarande märkligt att man ska behöva ett. Med allt som ska med på löpturen är det dessutom svårt att komma ihåg. Handlederna rymmer ju inte heller hur mycket utrustning som helst.
Jag kommer på mig själv att tänka “men idag behövs det ju inte, jag ska ju bara springa här i krokarna…” Men vem vet när det behövs?
Har hittills bara lyckats få det med mig en gång. Dessutom är jag rädd att jag ska råka lösa ut det av misstag. Ljudet kan döda vem som helst. Eller åtminstone få öronen att ramla av… Fatta paniken.
Idag skriver Aftonbladet om just mitt larm. Om det höga ljudet men även om färgen som fastnar i huden i flera dagar och dessutom irriterar ögon. Den märkte jag dock inget av när jag testade att sätta igång det. Och någon bruksanvisning fick jag inte. Jaja. Det funkar säkert.
Ny kompis och nya saker att lära alltså. Springer du med larm?
30 Comments
andreas
7 januari, 2016 at 17:56Förkastligt många kvinnor som råkat illa ut på sina löprundor på sistone. Hoppas verkligen inte att de ska komma till användning!
Anna
8 januari, 2016 at 10:23Jepp, det är otäckt! Som att det sprider sig liksom. Att ett överfall ger inspiration till någon annan. Sjukt är det i alla fall.
Charlotta Sofia springer o trimmar
7 januari, 2016 at 18:13Hela grejen gör mej så ledsen och frustrerad, att vi ska behöva larm för att utöva vår träning. Jag har inget, men har tänkt tanken. Jag märker ju att jag är extra uppmärksam på okända män, nästan så att det blivit en reflex snarare än något jag tänker på. Världen alltså :(
Anna
8 januari, 2016 at 10:22Ja men eller hur. Sen känner man sig dum när man går och tänker onda tankar om personer som säkert är hur snälla som helst. Bara för de råkar vara män och befinna sig på min löprunda när det är mörkt.
hopihopi
7 januari, 2016 at 18:50Jag springer inte med larm, visste inte om att det fanns ett sådant. Fast usch vad irriterad jag kan bli över att vi ska behöva larm för att känna oss säkra(re)!
Anna
8 januari, 2016 at 10:21Ja det är sjukt hela grejen faktiskt.
Kari
7 januari, 2016 at 19:00Risken att faktiskt bli överfallen under en runda är så försvinnande liten att jag inte orkar vara rädd. Däremot har jag övervägt GPS-tracking, antingen till mig själv eller till min man. Chansen att jag ramlar och tex slår i huvudet i skogen någonstans känns mycket större – och då vore ju bra om någon kunde leta reda på mig.
Anna
8 januari, 2016 at 10:20Ja det är lite smart faktiskt! Vet folk som har cyklat ner i gropar och tuppat av. Då är det ju bra om någon kan hitta en!
Maria
7 januari, 2016 at 19:20Jag springer med hund. Och inte för att jag är rädd utan för att det är trevligt. Ett larm skulle nog inte hjälpa heller, jag springer alltid i skogen och möter ytterst sällan någon annan. Vem ska höra larmet?
Anna
8 januari, 2016 at 10:20Hund är nog lika effektivt som larm. Om inte effektivare! Fast jag är ju rädd för hundar…. :)
Mari
7 januari, 2016 at 19:42Mm, sjukt att det ens ska behövas. Men det kommer bli allt vanligare… tragiskt nog.
Anna
8 januari, 2016 at 10:19Jepp. Helsjukt!
Katarina
7 januari, 2016 at 19:49Nej, helt galet att det skall behövas. Å andra sidan springer jag så tidigt på morgonen att buset knappt hunnit vakna…däremot skall jag beställa armband med kontaktuppgifter ifall något skulle hända mig under löprundan (har aldrig med mobil)
Anna
8 januari, 2016 at 10:19Ja det är bra att ha. Har det alltid när jag cyklar, dock inte när jag springer då jag aldrig tänker att något kan hända då….
Ingmarie
7 januari, 2016 at 19:54No way! Där går min gräns. Vägrar vara rädd! Då får man ha larm på sig hela tiden för sannolikheten att bli överfallen är lika stor oavsett tid/aktivitet. Samtidigt så får man kanske också tänka att sannolikheten inte är så stor ö h t? Större risk bli påkörd av en bil/vara med i en trafikolycka…
Jag har ett ICE armband däremot.
Anna
8 januari, 2016 at 10:18Jo så är det nog. ICE har jag också. Fast jag hade det inte på mig när jag cykelkraschade. Tur att Kävlinge är en sån håla att räddningstjänsten kände igen mig…
Ingmarie
7 januari, 2016 at 19:55Men ”smart” av tillverkarna att spela på rädslan många går omkring med… Usch och fy!!!
Reach Your Goal
7 januari, 2016 at 20:40Nej inget larm och jag springer ensam oavsett tid på dygnet. Oftast om jag springer i mörker så springer jag tidigt och då tänker jag att ingen orkar vara uppe och anfalla mig. Men är kanske naiv för jag går hem från krogen själv också om jag är ute, brukar bara ha med mig sköna skor i en väska att byta till. Orkar inte gå runt och vara rädd, känner att jag inte vill låta ondskan styra min vardag och mitt liv.
Anna
8 januari, 2016 at 10:17Jag är så inkonsekvent. Är mörkrädd på kvällen men inte på morgonen. Kanske för att jag tror att alla läskiga personer, monster och odjur är morgontrötta :)
Lotta
7 januari, 2016 at 22:18Nej, har inget larm och tänker inte skaffa mig. Just när man läser om något som hänt, och om det råkar bli flera rubriker på kort tid kanske det kan kännas som något att fundera över, men trots allt är risken väldigt liten, och det tråkiga faktum kvarstår att risken är absolut störst att bli våldtagen eller dödad av någon man känner, i sitt egen hem eller någonstans man följt med frivilligt. Jag tillhör oxå d som inte orkar gå omkring och vara rädd. Känner mig dessutom så badass och tänker mig att ingen skulle våga hoppa på mig. ;)
Anna
8 januari, 2016 at 10:16Nej man kan inte vara rädd för allt. Sannolikheten är säkert större att ramla på en isfläck eller bli påkörd av en bil. Däremot ser jag nog inte så badass-ig ut att jag skrämmer någon :)
Matilda
8 januari, 2016 at 01:16Hade jag bott där du bor skulle jag inte vågat gå ut över huvud taget. Det är ju typ nära Malmö?!
Anna
8 januari, 2016 at 10:13Den som inte vågar gå ut i Kävlinge kan nog inte gå ut någonstans…. Jag har tre mil till Malmö och inte heller där är jag rädd I alla fall inte i de områden jag rör mig.
Magnus - Ålstorp
8 januari, 2016 at 09:30Undra om inte reportern blandat ihop produkterna. Just armbandet verkar bara innehålla ljud medan samma företag har andra produkter som innehåller ljud, spray och färg. http://www.mynewsdesk.com/se/safebygaia/latest_news
Anna
8 januari, 2016 at 10:12Jo det verkar onekligen så. Jag blev i alla fall inte röd när jag testade mitt. Och lika glad är jag för det :)
Mia
8 januari, 2016 at 10:59Nope inget larm på mig i dagsläget, fast tanken har slagit mig. Blir sällan rädd för enskilda personer som jag möter. Om en bil i närheten beter sig märkligt däremot (eller snarare föraren som kör bilen) tänker jag att ”nu hamnar jag i bagageluckan”.
Anna
8 januari, 2016 at 11:04Stillastående bilar med personer i förarsätet tycker jag är jätteläskiga… Som om de väntar. Har jag sett för mycket på film kanske? :)
Staffan
8 januari, 2016 at 11:01”Jag springer oftast inte ensam i mörker…” redan här blir jag ledsen (och förbannad). Är det verkligen så? Av rädsla?? Alltså vad fan, ska det behöva vara så?? Så här års är det ju enbart mörkerlöpning som erbjuds i veckorna om man inte hinner ut på lunchen. Jag springer överallt, vägar, cykelvägar, motionsspår, stigar i becksvart skog (med pannlampa, då är jag möjligtvis lite rädd för vildsvin) men är aldrig någonsin rädd, visst har jag med telefonen ibland när jag springer i skog men där går min gräns. Det gör mig så otroligt ledsen, och frustrerad att du och så många andra kvinnor känner sig så begränsade vid löpning!
Anna
8 januari, 2016 at 11:09Att jag väljer bort mörkerlöpningen beror dels på att jag är lite mörkrädd (kan få en stubbe till både en varg, en björn och en skummis) och dels att jag har möjlighet att springa dagtid och därmed få chans till lite dagsljus. Så kan jag jobba när det är mörkt istället. Här inomhus har jag ju inga stubbar som kan skrämma mig :)
Gert
8 januari, 2016 at 11:56Varför inte ta med Safespray när ni springer.Anna människor är farligare än hundar.Hunden är människans bästa vän. :)