Längtan efter fem mil

Jag har svårt att längta efter ett mil-lopp. Då är det mer skräckblandad förtjusning. Lite rädsla inför obehaget som väntar. Till ett fem-milare längtar jag som ett barn på julafton.

Sydsvenskan skriver om Markusloppet idag och det börjar spritta i löparbenen. Hur mycket roligt låter det liksom inte? Terränglopp i mystempo. Kladdkaka och gofika. En trevlig dag i skogen…

Och vilket gäng sen:

“Det är framförallt medelålders löpare som har sprungit flera lopp tidigare. De flesta är akademiker från Lund. De är inte supervältränade på gym, vissa har kulmagar”

Motvilligt sätter jag “check” på medelålders men i kategorin kulmage känner jag mig inte riktigt hemma. I Lund har jag bott länge och universitetspoängen får CSN att gråta. Jag smälter nog in ganska bra, bristen på kulmage till trots.

Det läskigaste är ändå svaret på frågan “Är det lätt att springa vilse?”

“ Ja, de flesta springer åt fel håll någonstans. Man måste hålla koll på markeringarna. Någon gång har en person blivit hämtad med taxi och en gång var det en som inte kom till målet alls.”

I nästa års intervju lär det vara mig vi läser om i avsnittet om vilsespring, jag kan ju bara banan åt ena hållet!

Med risk för att fem mil blir sju är jag laddad till tänderna inför lördag. Det kommer bli en grym dag i skogen.

Två dagar to go!