Det är intressant hur marathon-farten påverkar känslan i kroppen dagen efteråt. När jag springer i Fredriks fart, som i New York förra året, känns kroppen i princip som vanligt efteråt. Då har jag tagit 30 minuter extra på mig att ta mig runt och belöningen är en pigg kropp som skuttar i trappor dagen efter.
Så här skapar man sig skavsår i armhålor och blåmärken UNDER foten…
När jag kör i min egen fart känns kroppen mer som ett vrak dagen efter. Så här mådde jag igår, uppifrån och ner:
Huvudet: trött. Bakfull känsla. Har inte kunnat sova på hela natten. Kroppen har varit helt speedad av löparlycka och inte alls intresserad av sömn! Jag är trött men på ett skönt sätt. Trött och glad.
Armhålor: skavsår i båda. Trots en halv burk vaselin. Skavsår även under sport-bh-kanten. Svider så gott i duschen…
Höfter: stelt men hanterbart.
Knän: jättestelt. Väljer att gå med ganska raka ben i en hastighet som knappt är mätbar.
Fötter: det “gamla” ontet känner jag inte så mycket av. Kanske är det dolt i allt det nya, kanske har jag sprungit bort det. Under vänster trampdyna har jag ett blåmärke i storlek femkrona. Känns konstigt att gå på. Har aldrig haft blåmärken där förr! I övrigt inga blåsor och inga tappade naglar. Man får vara glad för det lilla.
Så. Är det värt det? Såklart. Så här dagen efter “dagen efter” känns det helt okej igen. Den 2 oktober öppnar anmälan till nästa års upplaga och jag ska vara med! Ska du?
11 Kommentarer
traningsgladje
14 september, 2015 kl 09:01ja det är farten som sätter spår, inte lika mycket distansen. :)
hejaerika
14 september, 2015 kl 09:30uaah, skavsår efter sport-bh-kanten är fruktansvärt svidande i duschen. Och kan tänka mig att skavsår i armhålorna inte känns så mycket skönare heller..
Mia
14 september, 2015 kl 19:15Skavsår har jag aldrig fått någonstans oavsett vems fart jag sprungit i. Kommer dock ihåg ett år när jag veckopendlade till Uppsala, sprang Marathon, och inte höll på att ta mig hem till Ola i Göteborg… Jag kom helt enkelt inte upp för trappen på tåget.
Anna (orka mera)
16 september, 2015 kl 09:44Fast jag tycker nerför brukar vara värre. Och då kunde det ju sluta hur kul som helst. Att du liksom inte kom av utan hamnade någon helt annanstans :)
Emmi - explorista.se
15 september, 2015 kl 11:28Usch, varför får man alltid skavsår vid sportBH-kanten? Man kan ju inte ta en större storlek, då passar den ju inte längre…
Anna (orka mera)
16 september, 2015 kl 09:42Jag brukar inte få det när jag smörjer mig, men den här gången hjälpte inte ens vaselinklicken allan! Å andra sidan får killarna (som då inte har sport-bh) blödande bröstvårtor… Det känns ÄNNU värre!
Emmi - explorista.se
16 september, 2015 kl 22:34Ja, usch, even worse!
Annica
16 september, 2015 kl 08:36Tycker du kommit lindrigt undan trots allt… Själv känner jag mig överkörd efter ett marathon och då tar jag ändå ytterligare 1 timme på mig… VIlle så gärna springa Helsingborg i år men avstod då jag inte kände att jag fått till de långpassen som jag önskat, siktar på nästa år istället – och en bättre tid än tidigare! :)
Anna (orka mera)
16 september, 2015 kl 09:43Då hoppas jag få se dig i Helsingborg nästa år! Det är ett fantastiskt lopp! Jag hade också slarvat med långpassen. Det kom jag på i juli, men jag hann rädda upp det hyfsat…
Anna
16 september, 2015 kl 19:51Ja vi kommer ses i Helsingborg. Blir premiär-marathon för min del. Först blir det dock Lidingö 30 km och Kullamannen 12 km. Hur lägger man upp träningen när man har ett helt år på sig?
Anna
17 september, 2015 kl 07:40Vad roligt!! Ett perfekt premiärmarathon! När man har ett helt år på sig är ju läget hur bra som helst. Speciellt med tanke på att du förmodligen redan är uppe i långa distanser med tanke på LL. Skönt att slippa stressa fram resultaten utan ha möjlighet att öka långsamt. Så att kroppen hänger med! Börja med lite återhämtning efter dina lopp, njut av ostrukturerad och rolig träning ett tag innan du sätter fokus mot nästa!