Det finns dagar då kroppen inte vill springa. De är inte jättemånga men de finns. Idag är en sån dag. Efter 3,5 timmes sömn och ett jobbigt avsked av dotter på flygplatsen klockan 05.00, är varken kropp eller huvud på humör för träning. Att tröstäta croissant och läsa Spring känns som en mycket bättre plan. Därför gör jag det.
(Jag tror hon velat förtydliga att outfitten inte är självvald. STS har valt färgen…)
Sen ställer jag in Funbeat på nerräkning mot Stockholm marathon 2016. Inte för att jag vet om jag ska springa. Utan för att jag vet att det är min dotters födelsedag och att jag äntligen får se henne då. 309 dagar. Snart där.
Och medan jag knaprar min croissant tänker jag på hur fort Stockholm marathon alltid kommer. Paniken när man inser att man inte hunnit träna så mycket som man ville. De där fartpassen som aldrig blev av, de där veckorna som förkyldes bort. Pang är loppet bara någon vecka bort. Och det tröstar mig.
Idag deppar jag lite. I morgon blir bloggen pepp igen. Då vankas långpanna. Stay tuned!
14 Kommentarer
Träningsblogga-Ida
31 juli, 2015 kl 11:38Jag jobbade för STS två somrar. Bär väldigt sällan gult efter det :D
Anna
1 augusti, 2015 kl 19:27Haha, jag kan tänka mig det :) Men de var söta på flygplatsen. Som ett helt gäng kycklingar!
Nina
31 juli, 2015 kl 17:21Keep up!
Anna
1 augusti, 2015 kl 19:27Tack fina!
Ingmarie
31 juli, 2015 kl 19:48Klokt beslut! Tycker det är stort och fint att ni har en dotter som är så stark, självständig och modig. Tänk vilken grej! Och du vet hur fort tiden går. Snart ska du rocka på H-borgs gator, sen är det jul och vips är det Stockholm och hon är hemma igen. :-) KRAM på dig
Anna
1 augusti, 2015 kl 19:30Ja hon är helcool. Önskar jag varit hälften lika cool i hennes ålder :) Vips är det stockholm och hon är hemma igen. Gillar den meningen!
Susanne
1 augusti, 2015 kl 06:25Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning…
Tiden går fort och snart är hon hemma igen!
Anna
1 augusti, 2015 kl 19:31Tack för pepp! Och den sången är så fin!
Helena
1 augusti, 2015 kl 08:18Jag var iväg till USA ett år som utbytesstudent mellan 2a och 3e året på gymnasiet och det tror jag var externt bra för min utveckling och så klart för min engelska som blev helt flytande. Ett väldigt intressant och härligt år som jag än idag tackar min mamma för att jag fick åka på.
Min bror var också borta ett år och där såg jag mognaden det medförde mycket bättre, så klart eftersom det var någon annan än mig.
Så kanske en liten tröst i det hela att din dotter kommer att uppleva ett orörlig år och lära sig så mycket mer än hon skulle under ett år hemma. Och nu finns ju internet så nu slipper vänta på brevväxling fram och tillbaka som på min tid ;)
Anna
1 augusti, 2015 kl 19:33Tror det är jättenyttigt och hon kommer absolut lära sig massor detta år. Glad att hon har tagit chansen även om jag ibland önskar att hon varit lite mindre målmedveten :) Internet är kanon men jag ska minsann skicka några med frimärke också, det är så kul att ha kvar!
Mia
1 augusti, 2015 kl 19:17Men det vill ju sannerligen din kropp idag… :D Jag kan förstå att det är med Amerikat tär alltså, men precis som du skriver ”SWOSH!” och maran i Sthlm är här!
Anna
1 augusti, 2015 kl 19:35Ja tänk att det ville den! Tänkte mig trötta ben i en trött kropp men fick uppleva en 28 km lång runners high! Fattar inget :)
Gert
2 augusti, 2015 kl 16:09Det finns väl någon sida där man kan se den man mejlar med.Skype kanske.
Anna
2 augusti, 2015 kl 16:20Jo visst finns det bra möjligheter att hålla kontakten. Fast de vill helst inte att man hör av sig första månaden pga risk för hemlängtan…. hur nu det ska gå?!?!