Dödad av ett berg…

Idag är dagen då jag dog bergsdöden men överlevde en blixt-hagelstorm sittandes i en linbana. Löpningen tillför mycket krydda i mitt liv. Och ibland onödigt mycket spänning. Men vi tar det från början:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi ska springa längs en ”njutningsled” uppe i bergen. Fredrik tycker det är mesigt att ta sig dit hela vägen med linbana så vi hoppar snällt av på hälften och tar oss sista biten upp till fots.

Mina rundor i Kävlinge är typ 50 höjdmeter och det har vi passerat innan jag ens hunnit blinka. Det går uppför HELA tiden i fyra kilometer innan vi äntligen får springa neråt. Rullar utför och njuter i en hel kilometer innan vi inser att vi sprungit fel och får en bonuskilometer uppför, tillbaka igen… Jag är fortfarande vid god vigör och ser det som en rolig utmaning!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Men bonuskilometern vet var den tar och benen blir allt stummare. Luften är tunn på 1900 meters höjd och det känns som om syret inte räcker till. När jag stannar för fotopaus känner jag hjärtat gå bananas innanför bröstkorgen.  Andningen är ansträngd och lugnar sig precis lagom tills det är dags att mata vidare uppför.

Det finns ingen ände på ansträngningen, inget slut på backarna. Och det var mycket länge sedan jag var såhär trött. Tur att det finns bänkar…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efter elva kilometer når vi det mest fantastiska ställe. Vägen är böljande och grönskan är galet vacker. Vi får tid till återhämtning och njutning. När vattnet tar slut fyller vi på våra flaskor i porlande bäckar, bara en sån sak..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Passet avslutas med en lång seg uppförsbacke upp till linbanan som ska ta oss ner igen. Jag tror att det är det värsta som ska hända idag men jag har fel…

836 höjdmeter är nämligen INGENTING jämfört med skräckupplevelsen som följer. Vi sitter i en linbana då himlen plötsligt svartnar. En hagelstorm drar in och smattret mot kabinen överskrider alla rimliga decibelgränser. Ungefär samtidigt som blixtrarna börjar lysa upp himlen stannar linbanan. Hängande i luften med blixtar och hagel omkring sig är man inte jättekaxig…

Men allt går bra. Vi kommer hem med benen och livet i behåll. Och en upplevelse vi nog aldrig glömmer!

6 Kommentarer

  • Svara
    Eva Fridman
    8 juli, 2015 kl 15:45

    #livingontheedge

  • Svara
    Ingmarie
    8 juli, 2015 kl 19:11

    Det där kommer ni minnas när ni bor på hemmet och tävlar med rullatorerna runt huset. Eller nej
    förresten.
    Ni kommer varken behöva bo på hem eller ha rullatorer. Och minnet kommer ni att ha kvar! :-)

  • Svara
    Cecilia
    9 juli, 2015 kl 06:04

    Wow vilken fantastisk upplevelse det måste ha varit :) Jag kan tänka mig utsikten!!

  • Svara
    pernillabredolt
    9 juli, 2015 kl 06:35

    Men vilken fab semester!

  • Svara
    Mari
    9 juli, 2015 kl 08:44

    Men lägg av!!! Hade dött där uppe i linbanan..

  • Svara
    Lisa
    10 juli, 2015 kl 06:22

    Både skrämmande och spännande. En semester att minnas! :)

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.