Intervaller på bana

 Är det någonstans jag aldrig springer så är det på löpband och på bana. Löpband för att jag tycker det är tråkigt, löparbana för att jag inte har någon nära tillhands.  Men idag var det dags. Tvåhundringar på bana. Direkt efter frukost…

Jag må vara modig på zipline, men när det kommer till intervaller är jag en big time fegis. Därför var det skönt att få peppa i den långsammare gruppen, att slippa gå all in. Att få hjälpa andra till stordåd istället för att göra egna.

Sen ångrar jag mig ju alltid efteråt. Varför tog jag inte chansen? Körde det där extra varvet och sträckte ut benen? Varför låg jag inte raklång i gräset som alla andra efteråt?  Men jag gissar att det är så det är när man är en enda lång seg muskelfiber. Utan tillstymmelse till spänst och explosivitet. Utan förmåga att bilda mjölksyra och skapa snabb energi. Då blir man den där lyckliga traktorn som tröskar omkring.

Lite som Ferdinand på grönbete. Fast på en löparbana.