Kampen mot klockan!

Transportcykling till barnens aktiviteter har en förmåga att sätta extra krydda på tillvaron. Stressen att komma försent till start är en grym piska att pressa sig lite hårdare. För när avfärd är redan 07.00 är man inte jättesugen på att ställa klockan tidigare för att få en lugn resa…

Avfärd 07.00 alltså. Dotterns start 10.00. Och däremellan 75 km cykling.

Tänker att jag brukar snitta kring 28 km/h och att det borde lämna några minuter att pusta ut innan start. Har glömt att det finns något som heter motvind, och tanken har aldrig slagit mig att det ska ligga en Linderödsås i min väg. En ås alltså. Typ uppför!

Första timmen snittar jag 25 km/h. Inser att det inte finns utrymme för paus eller slöcykling. Hinner tamejtusan inte ens dricka. Än mindre rulla ner mina armvärmare, måste bara mata. Missar jag starten är jag pyrd.

Räknar ut att jag måste hålla 26 km/h i snitt för att klara det. Det är 2:24 min per kilometer. Klockan är konstigt inställd och lappar varje kilometer. Visar den långsammare än 2:24 är det bara att pinna på under nästa kilometer. Öka. Hämta hem.

När 5 kilometer återstår är jag helt knäckt. Tänk vad lite motvind och en fånig ås kan göra. Har fortfarande knappt cyklat nerför alls. Funderar på min energibar i bakfickan men inser att jag inte hinner. Kan inte cykla och tugga samtidigt. Eller åtminstone inte fiska upp den och öppna den utan att tappa fart. ÖKA ANNA!

Med fyra kilometer kvar kommer belöningen. Nerförsbacken ALLAN. Pressar på järnet och inser att det kommer att gå. Glider in på parkeringen och möter dottern på väg bort mot starten.

Utan tidspressen hade jag aldrig pressat mig så här på en ensamcykling. Och när allt gick vägen var det ju en tok-bra morot. Men jag vet inte om jag vågar chansa med sån liten marginal fler gånger…