Det var tider. Bättre tider…
2011 sprang jag Stockholm marathon i 4:47-fart.
Idag sprang jag 8 km i 4:54-fart och typ dog.
För att slippa inse att jag är en ospänstig sparris utan klipp i steget skyller jag på moddigt underlag, för pösiga vintertights, ökat luftmotstånd i kalla temperaturer och en backig runda.
Fast jag lyckas inte ens lura mig själv. Det är bara att inse. Det är dags att börja JOBBA.
12 Kommentarer
Daniel
17 januari, 2013 kl 18:02Löpskolning Anna! Löpskolning!!!
Anna
18 januari, 2013 kl 15:07Jag vet!!! Och styrka! :)
Snorkkis
17 januari, 2013 kl 19:41Jag vågar inte ens ta på Garmin nu. Sticker huvudet i snödrivan och låtsas att det regnar…
Anna
18 januari, 2013 kl 15:08Bra plan! Jag gör likadant :)
Johan
17 januari, 2013 kl 20:07Moddigt underlag och minusgrader på en backig runda påverkar ju absolut. Det är nu du bygger grunden, farten tar vi sen. :-)
Rund är också en form!
17 januari, 2013 kl 22:02Klart det påverkar!
Lägg grunden en månad (eller två) till. Sen fart, som Johan säger. :-)
lanttolife
17 januari, 2013 kl 22:28Hahaha, jag hade precis samma upplevelse idag. Tänkte saker som ”men på allvar, jag har aldrig gjort en Ironman, jag KAN inte ha gjort det, för jag kan ju inte springa…” Och sedan galet peppad – DAGS ATT FOKUSERA!
Lycka till, snart flyger vi fram (igen).
Anna
18 januari, 2013 kl 15:08Yes we do!
Andreas
17 januari, 2013 kl 22:49Äsch, det kommer med våren. (:
Coach F
17 januari, 2013 kl 22:57Ajamen. Det är väl inget att gnälla för. Med mitt träningsupplägg kommer farten lagom till våren. Fast inte utan att du måste ta i. Så nästa pass blir 4 x 1,25 km med 30 s vila i absolut högsta fart. Njut!
Anna
18 januari, 2013 kl 15:09Aaah, ”absolut högsta fart” är typ sakta. Så skönt…
mammaspring
17 januari, 2013 kl 23:03Jag intalar mig själv om att farten kommer då snön smälter :D