Alltså Bikram…

Har varit på Bikram tre gånger sedan oktober 2010. Det är nog ungefär den frekvens jag klarar av för att säkerställa återhämtningen mellan passen…

  
Svettiga och glada!

Kommer in i salen. Mattor överallt. Inte ens kant i kant utan till och med överlappande. Halvnakna kroppar i alla former och figurer. Varmt. Så in i helsikes varmt. Mina porer ställer sig på vid gavel och svetten bokstavligen rinner ur mig. Och då har vi inte ens börjat.

Sätter igång. Skvätter ner mina grannar med min ymniga svett. Men hallå, tjejerna bredvid mig ser helt oberörda ut. Deras tröjor är TORRA. Kan de inte svettas själva kan de väl få låna lite av mig?

Fäller fram. Ser mina tånaglar. Eller klor. De måste ha vuxit sen igår. Skitiga är de dessutom och löparknöliga. Skäms och börjar fantisera om vilket nagellack som skulle matcha mattan bäst.

Hjärtat slår tungt bakom bröstbenet. Vattenflaskan är sen länge slut. Panikkänslor varvas med känslan av att det faktiskt är ganska skönt. Skönt att kroppen är smidig och följsam. Panik över att luften ska ta slut, bröstbenet ska explodera eller att jag helt enkelt bara ska törsta ihjäl.

95 minuter senare är passet slut. Alla går ur lokalen och sätter sig halvdöda längs väggarna. Ingen säger något. Alla hinkar vatten.

Pratar en stund med Ingmarie och lämnar en stor BLÖT fläck efter mig när jag går in i omklädningsrummet. Sakta men säkert återfår jag kontrollen över mitt svettande. En skön balans börjar infinna sig. Efter ytterligare en flaska iskallt vatten och en kall dusch är jag mig själv igen.

Fast lite lugnare och lite mer harmonisk. Kommer somna skönt i soffan.