Hjärtdoktorns dom!

Fick ett samtal i morse. En tid för ultraljud av hjärtat.

Blir nervös. Hjärtat bankar bakom bröstbenet. Hårt och snabbt. Vill inte veta, vågar inte.

Får lägga mig ner med ryggen mot skärmen. Glad att jag slipper se. Vill inte se mitt missbildade hjärta. Sekunder av ångest.

Sen säger han att allt ser normalt ut och jag andas ut men känner mig inte glad. Jag är ju ändå inte frisk. Lungorna rosslar. Vilopulsen är hög.  Men egentligen, vad spelar det för roll? Hjärtat är helt och friskt. Sara tycker jag ska fira med champagne, sportdryck eller vitkålsjuice. Jag firar med mörk choklad. Det känns på något vis mycket godare… Och jag är värd så många bitar.

Nu går jag in i fas 2. Det handlar om att bli träningsduglig. Att i alla fall hinna springa en mil innan maran.  Men hur vet man när man är tillräckligt frisk för att inte trilla dit igen? Jag tänker inte chansa. Jag tänker vila många dagar mer än jag tror behövs. Men först och främst ska jag klara test-trappan.

Test-trappan som jag hade för att bedöma mitt löparknä, fungerar numera som ett mått på min frisk-status. När jag kan gå hela vägen uppför trappan utan att flåsa sönder, då kan jag börja fundera på träning.

Idag kom jag halvvägs.