Två läger. Två skilda världar. 
Tjejerna mot killarna…
Jag har med en veckas mellanrum deltagit i två löparläger. Det första i Körsbärsdalen/Österlen, det andra i Halmstad. I Körsbärsdalen var vi tjejer i minoritet, endast 4 st av 16. I Halmstad var det EN ENDA kille, och han var arrangör…
Hur kunde det bli så? Varför lockas killarna till stigarna på Österlen och tjejerna till Halmstad? Har funderat jättemycket, bollat med killar i min närhet, hittat vaga teorier men ingen sanning. Nu får ni hjälpa mig!
Inbjudan till Halmstadlägret hittar ni här och inbjudan till Körsbärsdalen här.
I Halmstad är alla välkomna. Ingen lämnas bakom. Förutom löpning erbjuds yoga, löpstyrka och föreläsning. Boendet är bekvämt och tvårättersmiddagar ingår. Och en fantastisk natur förstås.
I Körsbärsdalen bör du ha sprungit en halvmara “med äran i behåll”. Boendet är mer spartanskt i vandrarhem, och maten fixar vi tillsammans. Naturen poängteras lika mycket som i Halmstadsinbjudan. Lägret innehåller “bara” löpning, inga sidoaktiviteter.
Halmstadslägret marknadsfördes via arrangörernas bloggar och facebook. Det samma gäller Körsbärsdalen.
Här är mina teorier:
1. Saras blogg är troligen den största reklamkanalen för Halmstadlägret. Sara har fler kvinnliga läsare än arrangören för Körsbärsdalen, Mikael Björk.
2. Tjejer lockas i större grad av yoga, föreläsningar och gruppträningsaktiviteter. Löparkillarna vill just löpa!
3. Tjejer är i större grad rädda för att inte orka/ att vara långsammast. De känner sig tryggare i en grupp med andra tjejer.
Du som är kille eller tjej (ja vad skulle du annars vara), vilket läger hade du valt och varför? Jag garderade mig som bekant, och valde båda!
53 Kommentarer
erika
10 september, 2012 kl 16:21I just detta fall hade jag valt Halmstad. Dels för att löpning inte alls är min sport (hade förmodligen aldrig ens åkt på löparläger men OM) men dels för att jag lockas av det mysiga arrangemanget. OCH jag känner Sara.
Men hade det varit ett läger i säg beachvolleyboll – min sport alla gånger – då hade jag nog valt hard core-lägret. Men hade jag kunnat få både mycket och tuff beachträning och även bekvämt boende med god mat hade jag betalat extra för det!
Annika - strongday.se
10 september, 2012 kl 16:38För mig hade det definitivt blivit Halmstad – främst för att man är livrädd att vara den svaga länken. Tragiskt men sant!
anneliten
10 september, 2012 kl 16:59Planerar du månne ett eget läger eftersom du gör denna ”bloggläsar-poll”? Jag kan inte hjälpa dig för jag hade nog kunnat passa in i båda. Om jag hade varit oskadad och kunnat springa vill säga. Men det där att få maten serverad låter som en fördel. Jag lagar så mycket mat hemma. Och Yoga. Absolut.
Anna (orka mera)
10 september, 2012 kl 22:12Nej inte alls. Jag blev bara nyfiken om varför utfallet blev så olika. Fast det hade kanske varit en idé att ordna ett läger bara för att se vilka jag skulle få med mig :)
Sara
10 september, 2012 kl 17:04Jag blev riktigt springsugen av körsbärsdalens underbara lägereskrivning. Det är ju precis så ett läger ska vara! Dessutom var det ett bättre pris. Jag ryggade dock inför meningen ”sprungit en halvmara med äran i behåll”.
Nu har jag ett avslitet korsband och lever på studentbudget, men om jag i teorin skulle åka på löparläger hade jag helst åkt till körsbärsdalen, men varit lite nervös för att inte orka. Jag gillar konceptet; alla ska med!
Jessica
10 september, 2012 kl 17:25Jag tror attt när det står i inbjudan att det är flertalet 60-90 min rundor under helgen, så läser flertalet tjejer: ”Oj, så många 90 min rundor på en helg; och undrar om jag klarar det. Jag skulle vilja, men om jag inte orkar då…”
Färre killar skulle ens reflektera över detta; snarare tänka: ”Kul att maxa sin löpträning en hel helg och se hur jag kan utvecklas…!” Detta, i kombination med uttrycket: ”Halvmara i anständigt tempo” ;)
Kanske lite i jmf som hur kvinnor och män läser platsannonser… Blir lite rumphugget att förklara så här…
Men, svårt att formulera detta på ett nyanserat sätt så här i korthet :)
Hur som helst: Jag hade gjort som dig – valt båda!
Anna (orka mera)
10 september, 2012 kl 22:13Jo det är ju ett faktum att tjejer oftare tvivlar på sin förmåga än vad killar gör. Förmodligen spelade det in lite.
Johan
10 september, 2012 kl 18:00Jag valde ju Körsbärsdalen. Hade lätt gjort det igen, jag vet om att Stigarna aldrig gör ett dåligt arangemang. Kan tillägga att det var helt ok att hoppa över ett pass, vilket gjordes av de flesta. Det var bara 3 som sprang alla (vad jag kommer ihåg). Mysigare? Springa bland fågelkvitter, backar fulla med ljung, bokskog, granskog, längs med havet, i hagar med djur, längs rinnande vatten, björnbärssnår fulla med mogna bär. Det är mysigt om något. Dessutom ett boende mitt ute i naturen.
Min första tanke om Halmstad var som att träna hemma med lite extra. Nu överdriver jag för att få fram en poäng, Halmstad kändes lite för mycket Barbie.
Johan
10 september, 2012 kl 21:21Kan tillägga att min första tanke när jag läste Stigarnas inbjudan första gången fick en liten tjuren Ferdinand känsla som tilltalade mig. Så grabbigt var det. :-) Kan tillägga att det var oftare att killarna hade på sig matchande klädsel än vad tejerna hade. :-) Eller hur Anna?
Anna (orka mera)
10 september, 2012 kl 22:18Ja, i Körsbärsdalen var det minsann killarna som stod för Barbie-fasonerna! Har aldrig sett så mycket färgmatchat någonsin :)
Skämt och sido, upplevde inte alls körsbärslägret som grabbigt, det var mysigt, trevligt och familjärt. Synd om någon blir bortskrämd, för jag tror alla hade trivts där, oavsett kön!
Mikael Björk
10 september, 2012 kl 22:22Det har varit min absoluta ambition – att alla ska gilla löpningen på stig och arrangemanget runt om kring. Man eller kvinna. Eller… kön har överhuvudtaget aldrig varit en aspekt jag förhållit mig till.
Hilda
10 september, 2012 kl 18:23Jag tror att din analys är klockren. Dessutom föreställer jag mig, med bara mina vänner som referenspunkt, att många tjejer är fast i 5-10km träsket och därför inte bara är rädda för långpass men kanske inte heller är redo för det. Som tjej kan jag ibland få väldigt konstiga blickar ifrån andra tjejer när jag nämner att jag kör 1/2-maror som träningspass. Dock kan jag ju ana att de som åker på dessa läger är en skara som inte är representativ för 5-10kmarna, så jag kan ju ha fel. Jag hade utan tvekan tagit Körsbärsdalen pga att den känns mer på riktigt. Ska jag betala för ett läger vill jag utmana mig själv och det verkar som att Halmstadlägret är lite mer semester och lite träning emellanåt mellan goda måltider. Nej tack, jag vill spriiinga på ett löpläger.
Västgötskan
10 september, 2012 kl 19:09Båda lockar av olika anledningar. Som sagt, gruppträning och yoga som komplement är ju klockrent!
Men skulle jag bara få välja ett hade jag nog valt körsbärsdalen. Trail är mer min grej (eller jag VILL att det ska bli i alla fall). :-)
Richard J.
10 september, 2012 kl 19:19Yogan avskräckte mig från Halmstad. Hade inte varit för den så hade jag valt Halmstad. Men får även säga att den förväntade höga farten i Körsbärsdalen även avskräckte en del (många riktigt bra löpare).
Så något mellanting hade varit det perfekta lägret för mig.
Anna (orka mera)
10 september, 2012 kl 22:22Fast ingen var tvingad att yoga. Yoga passet skulle ju lätt kunna bytas ut mot en morgonjogg för den som var sugen på det. Och farten har det väl inte precis stått något om i körsbärsdalen, mer distansen. Tyckte snarare att det fanns en enorm vilja att hålla ihop gruppen. Blev faktiskt förvånad hur lite utspritt det blev.
Jesper Brunholm
11 september, 2012 kl 10:10Jag tror att du (för din skull, inte min, eller lägrets ;-) ) ska våga mera – som jag läser det, finns det inget läger som är mitt emellan, eftersom både dessa har varit anpassbara efter deltagarbehov.
Enligt min erfaring går det alltid (kanske med NMT och annan militärträning som undantag) att komma på läger och säga till(/ifrån) om det är för tufft, och då få förslag på ett bra alternativ.
Mikael Björk
10 september, 2012 kl 19:53Det HÄR tycker jag är mycket mycket spännande. I nuläget har jag inte läst inbjudan till Halmstad, så den jämförelsen sker inte. Men…
Fart finns inte nämnt nånstans i inbjudan till Körsbärsdalen, förutom i ”LUGNT löppass på upp emot tre timmar”.
”Har du sprungit en halvmaradistans med äran i behåll samt är sugen på stiglöpning på varierande underlag så kommer du att klara dig som fisken i vattnet”, läser jag som att har du klarat halvmaran är du VÄL förberedd.
En sak är ju sann. Körsbärsdalen riktade sig inte till de som springer 5-10 kilometer nån gång i veckan. Fokus var på folk som gillar att springa stig och springa långt, men det förvånar mig om kvinnorna fegar i förhållande till sin förmåga. Kollar vi långa (ultra-) distanser är det ju så att skillnaderna i tid minskar mellan män och kvinnor. Dvs ett genomsnitt av de kvinnliga löparna vinner på sin uthållighet.
ÄR det verkligen så att män och kvinnor läser olika? Vad behöver jag tänka på som arrangör för att inte gå i den fällan igen? Jag planerar nämligen fler äventyr i grupp. Och jag är helt ointresserad av att det blir ”pågaläger”.
Mikael Björk
10 september, 2012 kl 19:56Fast när jag läser kommentarerna igen ser jag att det är Rickard som förväntar sig en hög fart. Snälla hjälp mig. Läses det in via inbjudan eller de inlägg som finns på stigarna.se eller nån annan förföreställning om hur läger är eller brukar vara.
Anna (orka mera)
10 september, 2012 kl 22:29Jag läste inte in något alls om farten. Jag förväntade mycket distans och hoppades snällt att min fart skulle räcka :) Tycker inbjudan genomsyras av mer av gemenskap än av fart och tänkte nog att det skulle finnas någon som höll min fart som man kunde snacka med :) Att vi höll ihop så bra som vi gjorde ser jag bara som en enormt kul bonus!
Sen tror jag generellt tjejer lockas av ”passar för alla” och ”alla kan hänga med”, medan killar vill ha en liten touch av utmaning.
Träningsglädje
10 september, 2012 kl 20:04Rent generellt tycker jag (och jag får säker medhåll av Mikael) inte att Annas analys (vilken jag efterfrågade för jag tycker, precis som Mikael, att det är intressanta skillnader) ska ses som en analys av det ”bästa” lägret. Mysigt var det nog på båda ställen och jag älskar själv trail och sådana äventyr.
Jag tror att det var fler tjejer som fick nys om Halmstad precis som det var fler killar som fick nys om Körsbärsdalen (vilket i sig är ett fantastiskt fint namn). Kanske var det mer Barbie över Halmstad, vilket i sig är lika sant som Mikaels undran över om det verkligen lät så farligt fartigt över hans läger. :)
Men jag tror att Jessica har en poäng!
Mikael – all lycka till med fler läger. Jag tror du är en grym arrangör. Heja löpningen! :)
Johan
10 september, 2012 kl 20:27Vill man ha en diskussion om vilket läger man tilltalas mest av och varför. Så lyfter man fram det som är bäst och sämst (enligt eget tycke) hos de två arrangemangen. Det blir automatiskt så. Mycket av sakerna jag tog upp var ett sätt att faktiskt säga att det var inte så ”hard core” som vissa trodde. :-)
Träningsglädje
10 september, 2012 kl 20:38:)
Anna (orka mera)
10 september, 2012 kl 22:32Som du säger Sara, det var inte i syfte att se vilket läger som var bäst, utan mer att förstå sig på hur tjejer och killar tänker! Jag tyckte båda lägren var jättebra, olika men bra!
TrailPer
10 september, 2012 kl 20:23Klurigt och en bra tankeställare.
Jag hade valt körsbärsdalen, egentligen är jag inte säker på varför, rent text-mässigt, men designen på stigarnas inbjudan tilltalar mig mer. Andra saker jag tänkte på långt in i huvudet var:
att om man bor på hotell i en ”storstad” på ett tränmingsläger får man inte mkt gjort, bor hellre på vandrarhem en bit utanför för att känna mig…fri?
nu vet jag inte varför jag tänker så, har varit på träningsläger i honolulu och bott på 4stjärningt, och det gick bra. har även varit på träningsläger mitt ute i skogen i en stuga, det gick oxå bra.
Gillar nog inte ordet ”gym”, inte som gruppträning på läger. Däremot Yoga skulle va fint, killar kanske skulle lockas mer av ordvalet ”lär dig stretcha rätt” eller något i den stilen, då yoga ofta förknippas med healing, kristaller osv.
bilden på hjärtat längst ner på halmstadsidan… vet inte varför, men det är oxå något jag väljer bort. samma med fotspåren i sanden. får jag säga ”det ser tjejigt ut”?
ordvalet ”grillning och rövarhistorier” taggar mig mer än ”många skratt och god mat” även om det faktiskt innebär samma sak.
Hm, skulle nog kunna fortsätta rada upp småsaker, men ungefär sådär snurrade det i min skalle. småsaker som utan någon egentlig anledning fick mig att välja Trailcamp Körsbärsdalen. (har bortsett från att jag hellre springer trail och att jag träffat Micke några gånger och vet vilken trevlig filur det är)
Ingmarie
10 september, 2012 kl 20:54Grejen är att yoga inte är stretching. :-)
TrailPer
10 september, 2012 kl 21:00nej jag vet, men det går att tillämpa som stretching med sinnesnärvaro, muskelavslappnande övningar, mjuka upp kroppen efter hårda träningspass, bli lite smidigare. = stretching i grabb-ögon ;) Så länge man inte blandar in ”se genom ditt tredje öga”, ”låt ljuset guida dig till frid” och liknande gillar jag yoga. Brukar gå på yoga pass hos friskis&svettis vilket rekomenderas varmt.
Johan
10 september, 2012 kl 21:08Vet dock inte om stärka och mjuka upp kroppen och sinnet lockar mer. Vilket jag inbillar mig att yoga är. Har bara provat en gång och tyckte det var för stressigt. :-)
Ingmarie
11 september, 2012 kl 22:46En gång är ingen gång. :-)
Anna (orka mera)
10 september, 2012 kl 22:36Kul att läsa dina synpunkter. Det är detaljerna som gör det. Det små orden som påverkar mer än man tror. Min man valde precis bort ett cykelläger med beskrivningen ”en humoristisk och kamratlig cykelgemenskap med lagom doser skratt och svett”. Han ville inte ha LAGOM svett, han ville träna tufft och ordentligt! Samma läger med en annan formulering hade säkert kunnat locka honom, medan detta säkert tilltalar någon annan.
Ingmarie
10 september, 2012 kl 20:58Varför inte båda? :-)
Det ena behöver ju liksom inte utesluta det andra.
Jag hade velat vara med på båda (och även anmält mig till Körsbärsdalen) men av jobb- och logistik-mässiga skäl så fick jag välja… :-(
Mik
10 september, 2012 kl 20:58Jag anmälde mig till Halmstad, försent, det var fullt. Och sneglade på Körsbärsdalen. Det senare passar min personlighet mycket bättre. Däremot inte min träningsstatus. Vi vet ju från andra områden i samhället att kvinnor alltid är försiktigare, inte söker jobb de inte har kompetens för och så vidare. Så till viss del har det med det att göra. Jag skulle hellre bara springa, och bo enkelt, men har inte vad som krävs, en halvmara med äran i behåll, i bagaget. Så visst finns det kvinnor som gillar det råa, naturnära och inte väljer lull lull i första hand. I mitt fall att välja Halmstand, var det ju trots lull lull, för att det var realistiskt utifrån min träningsstatus. Jag gillar iofs yoga men inte den sortens yoga och så vidare. Jag var alltså betydligt mer sugen på Körsbärsdalen.
Anna (orka mera)
10 september, 2012 kl 22:38Fast jag tycker inte inbjudan till Halmstad innehåller SÅ mycket lullull. Det är ju liksom ingen aloe vera-provning och smyckesförsäljning på eftermiddagarna. Och träna tufft fick vi göra! Intressant att inbjudan ändå uppfattas så.
Ingmarie
11 september, 2012 kl 22:48Nu blev jag nyfiken på vad det var för lull-lull som erbjöds? :-)
Anna (orka mera)
11 september, 2012 kl 23:03Haha, det var inget lull-lull alls! Bara bra träning :) Fast killen som besökte oss vid Holistic-baren, var allt lite lull-lullig….
Johan
12 september, 2012 kl 22:41Godiebag, Spa, yoga, bild
med hjärta. Ledsen men när det gäller ett löpläger så är det lull. :-)
Mik
10 september, 2012 kl 20:58Jag anmälde mig till Halmstad, försent, det var fullt. Och sneglade på Körsbärsdalen. Det senare passar min personlighet mycket bättre. Däremot inte min träningsstatus. Vi vet ju från andra områden i samhället att kvinnor alltid är försiktigare, inte söker jobb de inte har kompetens för och så vidare. Så till viss del har det med det att göra. Jag skulle hellre bara springa, och bo enkelt, men har inte vad som krävs, en halvmara med äran i behåll, i bagaget. Så visst finns det kvinnor som gillar det råa, naturnära och inte väljer lull lull i första hand. I mitt fall att välja Halmstad, var det ju trots lull lull, för att det var realistiskt utifrån min träningsstatus. Jag gillar iofs yoga men inte den sortens yoga och så vidare. Jag var alltså betydligt mer sugen på Körsbärsdalen.
Mik
10 september, 2012 kl 21:00Och jag tjej, ska kanske tilläggas.
Träningsglädje
10 september, 2012 kl 21:19:) detta är roligt att läsa om. och väldigt befriande att löpare inte är EN typ av människor. det är fantastiskt med natur (det är ju det jag älskar och det är därför jag springer i Halmstad och fjällen), men jag är ingen vandrarhemsmänniska så därför anordnar jag inte vandrarhemsläger. MEN – jag tycker inte det är ett dugg fel. För mig (och min målgrupp) är svett och mjuka sängar det bästa, dock inte i direkt kombination. jag säger det igen: heja mikael och heja oss.
Johan
10 september, 2012 kl 21:29Jag är inte heller någon vandrarhems människa men det blir mer gemenskap när man sover flera tillsammans. Funkar när det inte är så många nätter. Plus att det blir lite vänligare för plånboken. :-)
Anna (orka mera)
10 september, 2012 kl 22:49Jag är ingen vandrarhemsmänniska heller och uppskattar att ha en egen dusch och toa (och slippa ransonera på vattnet!). Dock blir det precis som Johan säger lite mer gemenskap när man bor lite primitivt och fixar maten ihop. Och för två nätter tycker jag inte det var något problem alls att slåss om duschen. Sen är ju egna maten inte lika kulinarisk som scandicmaten såklart… men som sagt, båda lägren har sina fördelar och nackdelar! Och det är ju egentligen irrelevant, för det var ju inte det jag skulle belysa :)
Daniel
10 september, 2012 kl 22:07Jag älskar Österlen vilket var den största anledningen till att jag valde Körsbärsdalen! Sedan kom priset och även ”lägerkänslan” var någon jag föll för. Vandrarhem på Österlen lockar mig mer än Scandic i Halmstad!
Emma
10 september, 2012 kl 22:21Det här är väldigt intressant! Har läst och funderat…
Jag själv är tjej, gillar att springa långt och länge, hellst i terräng. Ogillar yoga men åker gärna på träningsläger där man inte BARA springer utan någon form av alternativträning är alltid kul, så som löpstyrkan i Halmstad.
Jag skulle absolut kunna åka på båda lägren. Lägret i Halmstad lockar med hotell och allt som hör till det- lyxig frukost, middagar, skön säng och ett rum för sig själv. Och så löpstyrkan då. Lägret i Körsbärsdalen lockar med långa löppass, terräng och natur. Även grillkvällar och känslan av att likasinnade kommer att vara där.
Det känns som att det finns flera detaljer som skulle kunna avgöra, om än omedvetet, varför vissa väljer det ena och andra det andra. Namnen ”löparhelg” eller ”trailcamp” är del i det. Vem som arrangerar spelar också in, vet man vem det är har man något hum om hur det kan bli. Likaså det som nämnts tidigare; bilderna, typsnittet och annat som syns i inbjudan. Även kostnad påverkar såklart delvis.
På tal om vem lägren riktar sig till tror jag att många funderar/reagerar på det. I Halmstad riktar man sig till alla. Ingen blir lämnad. Det lockar många som är osäkra på sin kapacitet, som är rädda att bli efter och att vara sist. Jag tror tyvärr att många kvinnor kan känna så, hellre lite för sakta en lite för fort. Däremot kan det vara negativt för dem som vill springa på. Det kan verka som att det inte kommer att gå fort nog (om alla ska kunna hänga med), man kommer kanske inte att springa så långt som jag vill osv.
Att skriva som i inbjudan för Körsbärsdalen känns mindre rakt på och lite flummigt. Vad betyder det egentligen att ”springa halvmaran med äran i behåll”? För vissa kanske det betyder en tid under 1,15/1,30. För andra att man tagit sig i mål. Det gör nog en hel del osäkra, speciellt om man inte är en särskilt van löpare, eller om man inte brukar träna i grupp. Är man däremot van blir man inte avskräckt av det utan ser det som en utmaning eller kanske som att det då är helt perfekt.
Jag åker alltså gärna på båda! Måste jag till slut välja blir det nog ändå Körsbärsdalen. Lite mer löpning, lite tuffare, lite mindre kostnad. Det är i så fall det avgörande för mig.
Mikael Björk
10 september, 2012 kl 22:26Tack! Det där med äran i behåll är såklart luddigt och jag har inte velat tala om tid eller prestation. Tänkte snarast ”om du känner att du klarat av en halvmara” – dvs en subjektiv känsla av att ha läget under kontroll – ”och är nyfiken på stigen” – precis vad det låter som…
Men jag förstår nu att man kunnat läsa in något annat i det. Tack, igen!
Jesper Brunholm
11 september, 2012 kl 13:38Tycker att du har en rad starka poänger här:
* Är arrangören man eller kvinna – om man är osäker på nivån känns det mer tryggt med en kvinna (och ja: vissa tjejer skulle göra dig besviken, och många män tar tillräckligt med hensyn, men nu pratar vi om hur det känns :-) )
* Trailcamp låter tuffare – och gör nog en skildnad (men namnen var båda bra varudeklaration!)
Dessa starkare indikationer spelar ihop med typsnitt, grafik och ordval, och är man lite tveksam, får de nog större vikt.
Jag förstår att t ex Mikael kan känna att han vill ändra så han ikke får ett ”pojkläger”, samtidigt känner jag också att det är skönt att man får deklarerad bra, och vågar göra trailcamp.
Sen tror jag att: ju mer det ser ut som att ”vi, som gör det här lägret, har gjort läger förut och är vana att hitta lösningar på det, om nån kommer och är lite för otränad”, ju mer vågar man också ge sig på, även om man är lite osäker.
Väldigt spännande debatt, denna! :-)
OrienterarEmma
11 september, 2012 kl 21:07Jag håller med dig Jesper: visar man att man ordnat läger förut, lett pass osv borde man kunna lösa eventuella problem som kan dyka upp och då kan man som deltagare förhoppningsvis känna sig tryggare att följa med- ”arrangören löser problemen åt mig”!
Mikael Björk
10 september, 2012 kl 22:28En annan detalj angående Körsbärsdalen. Vi var full grupp, men under veckan innan avanmälde sig tre deltagare. Samtliga kvinnor.
Anna (orka mera)
10 september, 2012 kl 22:54Tack alla för era synpunkter och resonemang, verkligen jätteintressant att läsa!!!
Petter
11 september, 2012 kl 09:40Oerhört intressant diskussion! Min egen åsikt har redan skrivits flera gånger om (kärleken till skogen och stigarna, Mikaels fantastiska arr.förmåga, o.s.v.) En sak som slår mig som en stor skillnad när det gäller inbjudan är att Körsbärsdalen mer suger tag i skogsmänniskan. Det är kärlek till stigen som lyfts fram. Om det nu faktiskt är en så skarp könsfördelning mellan löparläger (skulle egentligen vilja se ett större statistiskt underlag :-)), är det ett tecken på att skogslöpningen som sådan lockar fler killar än tjejer? Är det mer ”grabbigt” att springa trail?
Har också noterat att många tjejer tyvärr inte gärna vill/vågar längre än tio kilometer. Är det så att tjejer inte har TIDEN att prova de längre sträckorna, eftersom de (tyvärr) fortfarande drar större lass i hemmet?
Enligt egen erfarenhet kan man alltid hitta tid till att pipa ut en timme under barnens fotbollsträning, men att njuta sig ut i skogen i två-tre timmar är banne mig svårt att hinna med..
Anna (orka mera)
11 september, 2012 kl 13:28Fast neeej, varför skulle det vara grabbigt att springa trail? Skog och stigar känns ju jättekönsneutralt. Däremot är det kanske så att fler tjejer skräms av längre distanser. Nu fanns det ju dock långpass på båda lägren (avsatt tid 3 timmar i Halmstad, så det är ju inget fjös-pass vi pratar om!), så det borde också ha avskräckt då kanske…
Magnus
11 september, 2012 kl 11:01Intressant diskussion. Jag har inte deltagit på något av lägren men var intresserad av båda. Jag blev förvånad när jag såg att det bara var tjejer i Halmstad och gjorde inte alls en sån tolkning när jag läste inbjudan. Jag föll dock mer för Körsbärsdalen som jag tycker erbjöd något mer annorlunda än den vanliga vardagslunken. Galgberget och Prins Bertils stig känns inte särskilt unikt.
En annan skillnad är priset. Körsbärsdalen känns som att man deltar till självkostnadspris medan Halmstad känns mer kommersiellt.
Anna (orka mera)
11 september, 2012 kl 13:30Några som varit inne på samma linje, att körsbärsdalen är lite mer skilt från hur man tränar till vardags. Och priset. Fast det borde ju inte påverka sammansättningen. Eller är killar snålare än tjejer? :)
Karin E
11 september, 2012 kl 17:49Jag är tjej och om jag hade valt mellan de två lägren hade maten varit utslagsgivande. Jag gillar läger där jag kan fokusera på träningen och sen bli servad med maten. Hård träning tar så mycket energi och då vill jag vila mellan passen, inte ägna mig åt hushållsarbete. Fast samtidigt kör jag hellre bara löpning än att varva med yoga och föreläsningar.
Malin S
13 september, 2012 kl 20:44Jag älskar beskrivning av körsbärsdalens stigar och älskar att springa (lunka?) i skog… Detta i kombination med priset och att jag gillar vandrarhem/enklare standard gör att jag nog valt detta läger. Samtidigt så ÄR jag än sålänge rätt ovan med långpass och eftersom det inte nämns något om tempon så hade jag kanske blivit lite osäker där. (Jag menar, ”äran i behåll” på halvmara kan tolkas så olika!