5 minuter löpning + 5 minuter promenad. Gånger 6. Sittande vilopuls innan start:
(Egentligen var den 38 men när Fredrik fått fram kameran hade jag hunnit bli nervös och lyckades inte pressa ner den igen)
Helt fantastiskt väder. Underbar skogsluft. En plingande glassbil. Lätta lätta ben.
Och ett knä som började kännas mot slutet. *SVÄRORD*
Däck må vara coola, uteträning tufft som attan, men de kommer aldrig någonsin i närheten av den där känslan som bara löpningen kan plocka fram. Jag älskade varje minut.
Nu mailar jag naprapaten.
9 Comments
Ingmarie
10 juli, 2011 at 22:36Du ÄR en löpare oavsett vad du och F sa i Smygehuk… ;-) Håller tummarna för att knät snart blir springsuget igen!
Helena
10 juli, 2011 at 23:07Håller tummarna för knät…och håller helt med angående löpningen. Inget är som den känslan. INGET.
Thomas
11 juli, 2011 at 08:02Attans!
Det blir snart bättre!!
Jonna
11 juli, 2011 at 08:40Vilken vilopuls! Och du ser ut som (och är) en grymt stark löpare på bilden!
Knäet blir bättre… även om det är så jäkla jobbigt under skadetiden… men det blir bättre, och då är du mer peppad än någonsin och kan bli ditt starkaste någonsin.
mikael
11 juli, 2011 at 09:18Du har en väldigt låg vilopuls. Min brukar ligga på 40-41
Men min fundering är hur mycket vilopuls är genetisk och hur mycket den kan tränas?
Snorkkis
11 juli, 2011 at 18:52Man skulle nästan kunna tro att du är konditionsidrottare med den pulsen :) . Hoppas hoppas knäet fixar sig snart.
Västgötskan
12 juli, 2011 at 10:44Har du 38 i vilopuls?! Det är du och Ingemar Stenmark! ;-)
Åh, vad tråkigt att du kände av knät igen. :-(
Anna (orka mera)
12 juli, 2011 at 22:03Mikael – tror det är både genetiskt plus att den såklart blir lägre med träning. Har nog tränat ner min från ca 55.
Junitjej
13 juli, 2011 at 20:31En sådan klocka borde man kanske skaffa sig!