27 km hinderbana

Dags för gårdagens långpass – fast idag. Jobbar man på söndag får man springa på måndag. 17 + 10 km i Skrylle på planeringen. Avslöjade mina planer för Coach F som lite snällt försökte varna mig att första 17 är riktigt tuffa och att jag kanske skulle vänta tills jag genomlidit dem innan jag bestämde mig om jag skulle köra hela 10 till…

Men hallå? Känner han inte sin egen diesel bättre än så. Skulle jag liksom kliva av för att det var lite jobbigt? Nähärusörruatt.

Kilometer 1-4: Nerför, lite småkyligt i luften, lätta utvilade ben. Najs.

Kilometer 5-8: upp och ner, ner och upp, upp och ner igen. Ja just ja, det var SÅHÄR det var. Hur kunde jag glömma? Ibland långt och segt uppåt, ibland käpprätt upp. Skuttande på tårna med brännande, skrikande vader. Lugnt och fint Anna, du ska springa LÅNGT. Håll nere pulsen. AJAMEN, det är ju maxpuls i sjuminutersfart. GAAAH!

Kilometer 8: Kommer till värsta lövhögen. Typ flera meter hög. Det prasslar så underbart när jag springer i löven så jag kostar på mig en liten extrasväng bara för att.

Kilometer 9-13: Lite flackare. Känns nästan bra. Men det är många hinder att passera. Diken, spänger, trappor in och ut ur kohagar, små dörrar att öppna, nerfallna träd. Svårt att komma in i lunken. Och balanssinnet går på högvarv. Liksom nervtrådarna som försöker hålla mina fötter ostukade. Full fokus.

 

Kilometer 14: Närmar mig Skryllegården. 2 kilometer för tidigt, det skulle ju vara 17 km. Attans. Gör mig redan här förberedd på att det kommer bli en extra tvåkilometersrunda på slutet. Lika bra att inte bli överraskad när man tror man är klar.

Kilometer 15:  Energin börjar dala och det blir dags för gel-paus. Hammer Huckleberrry. Smakar riktigt gott!

Kilometer 16-25: Skryllemilen. Den där jag vann förra året och som jag ska springa igen på lördag. Börjar nerför och det känns helt ok. Fast det är ju inte precis någon fart att tala om. Sista 2-3 kilometrarna är uppför och uppför. Men nu är jag trött på uppför. SNYGG, SNABB, STARK – mantrat kommer väl till pass. Annars hade jag nog blivit kvar någonstans på mitten. Börjar bli trött i vaderna, men höften känns ingenting. Den är nog hel nu. PEPPAR PEPPAR.

Kilometer 26-27: Passerar Skryllegården. Kan ju inte sluta på 25 när jag sagt 27. Det svider i själen att se bilen och bara glida vidare. Eller glida förresten… STAPPLA heter det nog. Är grymt trött nu. Längtar efter energipåfyllning och ryggläge. Springer förbi en lufsande pensionär men det tar lång tid att komma förbi. Han undrar nog över dagens ungdom… är de inte snabbare än så här???

27,01. Stänger av klockan. Tar fram en bar och lägger mig raklång i gräset. Solen i ansiktet och bara njuta. NU är livet härligt!