Jag skippade fem-milaren i år för att skona höften. Valde bort 50 lugna kilometer med tre fikastopp, mot en kortare runda på 23 km. TRODDE JAG!
Vi är en stor klunga som startar men ganska direkt splittras fältet upp. I vanlig ordning hamnar jag i ingenmansland, för långsam för de snabbaste men för snabb för de som lunkar på längst bak. Två killar kommer ifatt och jag tackar för sällskapet – av rädsla att springa vilse är alla sällskap trevliga, även om de råkar gå lite för fort…
Mitt sällskap består av en ung kille med barnvagn och en 64-årig farbror med skägg. Känns hemskt att erkänna men jag var nog den svaga länken sällskapet. I alla fall fram till 25 km då 64-åringen börjar tröttna så smått.
Ja ni läste rätt. 25 kilometer. På en 23 kilometersrunda…
Någonstans efter 10 km delar sig nämligen vägen och eftersom täten sedan länge försvunnit i fjärran måste vi gissa. De båda herrarna är rörande överens om att vänster är ett bra val. Jag ser glad ut och hänger på. I raskt tempo avverkas kilometer efter kilometer innan den äldre herren försynt påpekar att vi nog är på väg åt fel håll. Men barnvagnskillen är säker på sin sak – vägen är rätt, den ska bara svänga lite snart…
Kilometrarna rullar på och plötsligt är vi uppe i 20 km. Vi ser hotellet i horisonten men alla vet innerst inne att det INTE är tre kilometer dit. Snarare 10…
Tappar hoppet lite smått. Vid 23 km börjar barnet i vagnen att klaga lite. Han var ju liksom inställd på 23. Vi får ta en paus så han får rasta benen. Käkar en bar och fyller på med vatten. Alla är vi nog lika glada att pojken behövde pausa. 23 km i grymma backar och femminutersfart sliter.
Stapplar vidare mot målet. När klockan piper för 29:onde gången är jag tärd och riktigt trött i baksidorna. Då säger barnvagnskillen “om vi är framme innan 30 k måste vi forsätta en runda”. Alla är vi överrens, alla är vi siffernördar.
Men vi hade inte behövt oroa oss. Klockan stannar på 31 kilometer.
Jag valde bort 50 km lugnt och fint för 31 km tuff löpning. Vetetusan om det blev så mycket bättre… Men höften sa inget. Och jag säger inget till naprapaten…
I morgon väntar yoga, flex och massage. Najs! Och så lite kettlebell. Men INGEN löpning!
9 Kommentarer
Thomas
24 mars, 2011 kl 08:29Sicken historia!
Vad skönt att du kom hem välbehållen i alla fall :-)
Ann
24 mars, 2011 kl 09:05Hihihi, härligt! Och vad himlans skönt att höften tiger still, det är ju helt grymt.
Oj vad jag längtar tillbaka förresten, du anar inte… Njut vidare!
JOHN
24 mars, 2011 kl 10:00Visst är det underbart med män utan lokalsinne!! Du skulle ju aldrig fått uppleva detta äventyr annars ;)
Himla gott att höften gillar läget dessutom. Nu är du värd en skön massage! :)
Jenny
24 mars, 2011 kl 10:22Härligt!
Lotta
24 mars, 2011 kl 11:07Haha, kan inte låta bli att le här, och hoppas att din naprapat inte läser bloggen.. ;) skönt att höften höll tyst!
Andreas
24 mars, 2011 kl 13:17Hallå där…vi får nog ta en diskussion om långrundorna i sommar och vem som lägger upp dem ;)
För övrigt är vänster alltid fel väg…*ler*
Linda Andersen
24 mars, 2011 kl 16:25Hoppsan så det kan gå :-O Tur inte höften protesterade!!!!!!!! Du får vara extra snäll mot den och bjuda på lite bastu och bubbelpool….. för visst hade de det där. Kommer inte ihåg :-O
Carina
24 mars, 2011 kl 22:35Men jag förstår att du njuter av vilan idag i alla fall. Skönt! Vädret ser det inte ut att vara något större fel på :)
jona
25 mars, 2011 kl 22:43Fantastiskt, baby, pappa, gubbe och en snygg Puma, löpning är verkligen för alla generationer.