Hur hamnade jag här?

Måndag 21/3:

Tänkte mig en lugn och skön jogg så här på dag tre.  Och uppladdningen såg ut så här:

Vi var tre grupper som gav oss iväg: en som skulle löpskola, en som skulle springa 6 km och så min grupp som satsade på 10km.

I vanliga fall springer grupperna åt olika håll så man liksom ser vilken grupp man ska följa. Idag nästlade alla in sig i varandra och det var svårt att veta vem man skulle följa efter. Den ende jag visste som skulle springa 10 km var Clas Björling, så jag tog sikte på honom trots att det egentligen gick lite väl fort. Tänkte att vi skulle hitta gruppen igen snart, så jag kunde falla in och börja min långsamma jogg.

Plötsligt dyker 10 km-gruppen upp framför oss. Vi ökar lite för att komma ikapp. Jag ser kilometrar som tickar i 4:26-fart och blir lite nervös. Försöker dessutom vara trevlig och småprata lite, men låter nog mest som ett ånglok med andnöd.

Äntligen når vi gruppen framför. Men av de medelålders tanter jag hoppades att finna, ser jag inga! Gruppen består av 10 löpstarka killar med Jojje i täten. Det är alltså snabb-gruppen vi kommit i fatt. Lite lätt tung i andhämtningen undrar jag för mig själv: HUR FASEN HAMNADE JAG HÄR? Bland alla snabbisar?

Ställer frågan lite diskret för en av killarna som snällt förklarar att det beror på att jag är lika snabb… Njuter av svaret och njuter av att kunna springa utan en bråkande höft, för första gången sen stenåldern.

Tempot ökar. Jag glider med. Hittar en skön andning, fokuserar och sätter den ena foten framför den andra. Tuggar meter efter meter och snart är vi framme.

10 km i 4:40-fart. Än har kärringen lite krafter kvar!

Som efterrätt blev det en timmes Kettlebells, ett riktigt bra pass och ett kul upplägg som jag smyger med mig hem för framtida bruk!