Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är så himla förvånad och tacksam över vad min konstiga mackapär till kropp mäktar med.
Från att haft ont i höften i 2,5 månad och bara kunnat springa ytterst sparsamt har jag denna veckan kunnat mala kilometer efter kilometer utan en enda känning.
Visste inte om jag skulle våga mig på dagens 4-milare, eller om jag skulle nöja mig med 10 km uppe i bergen. Men ni som känner mig kan förmodligen lista ut vilket det blev…
Första milen kändes otroligt seg. Benen var stolpiga och tempot långsamt. Började fundera på vad jag egentligen gett mig in på.
Glada efter avklarad första mil. Bara tre kvar. Och JA, det är Martina Haag ni ser på bilden!
I Odeleite innan avfärd sätter jag i mig en rätt trist macka. Tur att vi har så färgglada kläder att man kan bli glad ändå!
Längs vägen pallade vi apelsiner och hälsade på får…
Fram till första stoppet på hemresan springer vi i ena skara. Men löpförmågan är väldigt olika bland folket och vi får gå stora delar. Och vänta in. Jag bestämmer mig för att ultra inte är min grej. Det är tråkigt att stå still och vänta hela tiden.
Efter första stoppet sprids gruppen ut lite och vi får börja springa lite mer. Känns fortfarande lite småstappligt. Jag brukar vara trögstartad men idag tar det 29 kilometer innan dieseln går igång. Men då går den å andra sidan igång med besked. Jag känner mig starkast i världen, av mina stappliga ben känns ingenting. Jag vill bara mala och mala, nöta kilometer. Helt plötsligt älskar jag ultra och kan hålla på HUR LÄNGE SOM HELST! (Vän av ordning kommer naturligtvis påpeka att 40 km inte är ultra och det är ju sant. Men vi sprang det i sann ultra-anda med fikastopp och allt)
Framme vid hotellet står gps:en på 39 km. Så det fick bli en extrakrok. 39 kilometer ser ju lite fånigt ut på funbeat…
Vi kyler benen och äter. Fem timmar senare äter jag fortfarande…
15 Kommentarer
Linn
26 mars, 2011 kl 01:32Underbart att din höft har hållt så bra så vi kunde vara med om alla äventyr! Skönt att du var så pigg då efter 29 kilometer. Jag höll på att dö ungefär. Ja du minns säkert mitt humör….;)
Gå nu och lägg dig så du är fräsch till tävlingen imorgon!
Någon av oss ska vinna!
Thomas
26 mars, 2011 kl 09:18Shit vad imponerande!!
Vad skönt att höften höll!
Coach F
26 mars, 2011 kl 09:29Coachen är stolt som en tupp över dina bravader. Saknar dig gör han också!
anneliten
26 mars, 2011 kl 09:45Fantastiskt kul att höften håller!
Ann
26 mars, 2011 kl 10:34Åh det är ju helt underbart med höften!! Och härligt pass förresten. Tyckte det va SÅ vackert där uppe i bergen… Njut sista dagen nu!!
Carina
26 mars, 2011 kl 13:00Härligt Anna, kroppen har helt enkelt bestämt sig för att bli hel nu!! Ta vara på den här sista dagen nu!!
Anonym
26 mars, 2011 kl 13:53Kan det vara värmen som gör att höften inte strejkar?
Snorkkis
26 mars, 2011 kl 14:55Så skönt att höften är med dig nu. Låter som om ni har det alldeles förträffligt i Portugal.
Jenny
26 mars, 2011 kl 15:32Underbart! Jag är så glad för din skull att höften samarbetar!
J
26 mars, 2011 kl 17:23Du är grym! Jag skulle ha gett min högra arm för lite av dina krafter igår. Jag var så slut och min höft ville inte alls vara med. Kände mig malplacerad där längst bak, det brukar inte vara mig som folk får stå och vänta på, ju :)
Förresten, varifrån bloggar du? Jag har först idag hunnit med att släpa mig iväg för lite uppdatering :)
Ingmarie
26 mars, 2011 kl 22:51Helt fantastiskt! Är verkligen glad för din skull! :-) Verkar vara poppis med färgglada kompressionsstrumpor… ;-)
Lotta
27 mars, 2011 kl 03:28GRYMT!
Anna (orka mera)
28 mars, 2011 kl 09:00Linn – haha, det måste varit vinet ni drack :)
Anonym – misstänker det. Och kan bara tolka det som att jag måste åka till värmen fler gånger :)
J – har bloggat från Nox och på hotellrummet. Lycka till på långlöpningen nu i veckan. Hoppas höften är mer samarbetsvillig då!
Ingmarie – haha, färg är fint. Ju mer färg ju finare :)
Sara
28 mars, 2011 kl 09:52Vad underbart att höften samarbetar! Det ligger någonting i det med värmen, och säkert också med glädjen och kravlösheten :)
Linda
28 mars, 2011 kl 20:39Var kommer dom rosa kompressionstrumporna fran?? vill ha… :)