25 km regn

Dagens långpass bjöd på duggregn, mittemellanregn och ösregn. Dessutom en näradödenupplevelse av rang.

Har haft lite tvivel på mig själv och min långlöpning. Efter ett långt löpuppehåll i juli följt av härliga social-löpningar, både med Fredrik och väl valda löpkompisar, var jag osäker om jag över huvudtaget kunde springa långt i mitt eget tempo. Och om jag kunde springa långt utan fikapaus…  Idag var det dags att prova vingarna.

Gav mig ut strax efter halv nio, välpackad och förväntansfull. Kan inte nog poängtera hur nöjd jag är med min löparkjol. Den måste vara löparvärldens motsvarighet till snickarbyxor, man får ju plats med allt! Idag lastad med vattenflaskor, energigel och telefon.

Efter 3-4 km passerar jag golfbanan i Kävlinge. Precis som jag är rädd för skällande hundar i villaträdgårdar, har jag alltid varit rädd för flygande golfbollar på golfbanor. Och idag finns det fog för min rädsla. Knappt en meter ifrån mig på cykelbanan landar nämligen en GOLFBOLL! Håller på att göra i kjolen men klarar mig…

Tillbringar nästa kilometer funderandes på om man skulle dö om man fick den i pannan. Konstaterar att det är tur att jag har id-brickan på mig i fall någon skulle hitta mig avtuppad.

 

Efter 6 km övergår duggregnet till mer regelrätt regn för att ett par kilometer senare klassificera sig som ösregn. Det är sjutton grader, jag är blöt överallt. Mötande människor tittar på mig med en sån där “stackars dig”- min. Men det är inte det minsta stackars mig, det är jättehärligt. Luften är frisk, jag duschar medan jag springer, jag njuter. Stora blaffiga sniglar gör mig sällskap på vägarna och jag måste sicksacka mig fram för att inte göra snigelmos.

Vid 18 km är det dags för energi. Egentligen har jag inte energitorsk ännu, men jag ser det som ett tillfälle att testa nya geler nu när min favorit inte finns mer. Idag är det Hammer Gel Montana Huckleberry som ska testas:

 

Jag sörplar i mig den och förvånas. Jag som tycker geler är det värsta som finns, har plötsligt en gel i munnen som smakar gott. Den är inte äckelsöt, den är lite söt men också lite salt. Den är len och klibbar inte. Jag behöver inte ens vatten för att få ner den. Och det bästa av allt är att den gjord på naturliga råvaror. Riktiga blåbär liksom! Jag är kär!

Sista 7 km går av bara farten. Jag klarar 25 km utan att stanna och fika, och i min alldeles egen takt. Det var ett skönt kvitto. Nu är jag redo att socialisera igen!