Etapp 9: Solleftå-Norrbyn, 190 km.

I mål men ändå inte…

Mina föräldrar har sommarstuga i Norrbyn och idag anlände vi dit efter 19 mils cykling. Flaggan var hissad och vi fick blommor runt halsen när vi trampade in på uppfarten. En välkomst-kommitté som heter duga alltså. Därför känns det som vi är i mål, men så är det ju inte riktigt… I morgon väntar sista 5 milen till Umeå. Men först en liten resumé av dagen idag…

Kan tyckas att vi haft oförskämt tur med vädret hittills på vår tripp, men idag var det payback-time. Efter vårt lunchstopp i Övik öppnade sig himlen och jackorna åkte på för första gången sen start.

För att slippa trängas med långtradarna på E4-an valde vi mindre vägar även fast detta betydde grus. Efter alla grus-mil känner vi oss nästan som grusproffs. Kombinationen grus och ösregn var dock ny för dagen och för att uttrycka sig milt: det blev kladdigt!

 

Någonstans mitt i urskogen hamnar vi i jordens nerförsbacke. Den är tokbrant med lite rullgrus och gropar. Hänger på bromsarna för att behålla en någorlunda kontrollerad hastighet men cykeln rullar allt fortare. Trycker lite hårdare på bromsarna. Underarmarna skakar. Mjölksyran sträcker sig från handlederna ända upp till axlarna, och jag har ingen som helst kraft i händerna. Hastigheten ökar. Koncentrerar mig till max för att nypa till bromsen, vilket ger en oväntad tvärnit. Hjärtat i halsgropen. 50 meter till och sen nere. Puh, det  gick vägen. Firar med en chokladbit och trampar vidare.

Vi har ett annat driv idag. Dels lockar inte raklångsliggande inte lika mycket i blött gräs, dels vet vi att vi har barn, föräldrar och svärföräldrar som väntar på oss med god middag. Vi vill fram. Och fram kommer vi. Mottagandet är obetalbart.

I morgon trampar vi alltså de sista fem milen. Sen firar vi lite till med cappuccino på Costas i Umeå. För min dagliga cappuccino har varit grymt saknad de senaste 12 dagarna…