Etapp 5 – bergsetappen

Tour de France kan slänga sig i väggen – de riktiga alperna finns i Dalarna…

Efter gårdagens sammanbrott var jag minst sagt tveksam till om jag verkligen skulle fixa dagens långa etapp. Lätt träningsvärk i benen, låren hårda som tegelstenar och fyllda med slagg. Lyckades övertala Fredrik om en tigerbalsam-massage, som han under vissa protester ställde upp på… Skrek oavbrutet de första tio minuterna innan spänningarna släppte och musklerna återfick en något mjukare form.

Vet inte om det var massagen som gjorde det, men så fort jag satte mig på cykeln i morse kände jag att det här skulle bli en bra dag. Benen var pigga, humöret på topp och jag var laddad att sätta tänderna i sista etappen innan vilan.

Efter bara en kvart kommer en skylt: “beläggningsarbete 0-6 km”. Jag säger till Fredrik att det säkerligen betyder att vägen efter 6 km inte har någon beläggning, men han tror mig inte. Det visar sig att jag har rätt, 6 km senare börjar vår 30 km långa resa på grusväg…

Men idag har jag horn i pannan. Jag plöjer fram över gruset, matar tramptag efter tramptag. Känner mig stark och oövervinnerlig. Inget grus i världen kan stoppa mig. Så kommer en backe. Det är inte bara en grusig backe utan en VÄLDIGT lång och brant backe. Lite nervös över att tappa styrfarten överväger jag att hoppa av och gå. Men eftersom jag lovat mig själv att inte gå i en backe förrän jag är pensionär så är det bara att trampa på… På lägsta växeln, sakta sakta, betar jag meter för meter. Och då vet jag inte att denna backe bara är början på vad som ska bli värsta backetappen!

I nära 10 mil trampar vi utan att se en enda människa. Det går upp och det går ner, men det går väldigt sällan bara rakt och platt. Vi är mitt ute i INGENSTANS. Vi har ingenstans att fylla på vatten och ännu mindre någonstans att äta. Energin dalar och jag tvingas ta till en nödenergi-kaka för att överhuvudtaget få runt tramporna. Strax därefter ser vi en skylt till en restaurang, naturligtvis högt uppe i en backe. Kör upp bara för att upptäcka att det är stängt. Ett helt gäng höjdmeter i onödan. Ner igen, fortsätter trampa tills äntligen en restaurang dyker upp. Vi är i NÅS. Världens metropol… Restaurangen är riktigt sjabbig. Men just då kvittar det, vi behöver mat. Beställer en spaghetti och köttfärssås och får en portion som räckt till en hel armé. Den slinker ner.

Efter lunch har vi 8 mil kvar. När man tänker på det som 8 mil till vilodag känns det inte så farligt. Vi trampar vidare. Passerar Leksand som känns som världens största stad i jämförelse med de ställen vi cyklat igenom. Retar oss på alla bilar och fortsätter framåt.

Strax innan kl 18 når vi hotellet i Tällberg. Stretchar, duschar och äter jordens godaste middag. Den kostar en halv förmögenhet men vi är värda varenda krona. Vi har cyklat 72 mil, vi är halvvägs framme och vi har en vilodag tillsammans med våra übersöta barn framför oss. Livet är rätt gott just nu!

När vi kommer in på hotellrummet ser vi denna vinflaska:

Kan det vara en slump?