Broloppet – så gick det…

Lite bylsigare klädd än vanligt hoppade jag på tåget till Köpenhamn klockan 13.00 tillsammans med Viveca, Tomas och ett helt gäng andra löpare som valt att bojkotta busstransporten två timmar tidigare.

Iklädd Fredriks gamla avdankade kläder för att kunna slänga i starten. Snyggt som attan!

Tiden fram till start gick fort, en timme i toakön och sen var det dags att ställa sig i startledet. Efter en lång promenad fram till starten gick startskottet ett par minuter sent. Det första jag ser är en matta som blåst upp och korvat sig. Lyckas lyfta mina fötter tillräckligt högt för att inte snubbla men det är många som faller raklånga vid sidan om mig. Och folk som ramlar på de som redan ramlat. Gahh, en mardrömsstart. Men sen är vi på väg. Ner i den mörka tunneln.

Tunneln är 4 km lång. Gps:en saknar täckning och jag får därmed inga kilometertider i början. Men jag har ändå ingen möjlighet att styra farten. Det är folk överallt och jag får sicksacka mig fram. Luften är varm och kvalmig. Svetten rinner om mig och jag börjar drömma om nästa vätskestation. Känns lite som ett löpband där inne. Luften är stilla som inomhus. Jag vill ha luft. Pinnar på för att komma ut så fort som möjligt.

När jag ser ljuset utanför tunneln känns livet lite bättre och första friska luften är underbar. Jag får mottagning på gps:en som visar 17:44 efter första 4 km. Jag räknar lite kvickt ut att det här verkar bra…  Vill dock inte förivra mig och siktar in mig på att ta det lite lugnt upp på högbron som är en enda lång uppförsbacke i fleeera kilometer.

Men vinden i ryggen gör sitt. Uppförsbacken känns inte. Tiderna är mycket bättre än de borde i en uppförsbacke. Men det är bara att tacka och ta emot. Någon gång ska man väl få lite payback för att man bor i Skåne…

På bron serveras ingen sportdryck, bara vatten. Dessutom med en vidrig citronsmak. Det tar emot att dricka fast jag inser att jag måste. Blandar vattnet med en medhavd lika vidrig gel. Allt växer i munnen.

Benen är pigga och pinnar vidare. Uppåt. Framåt. Njuter av kilometertiderna även fast jag vet att det är lite fusk med den starka medvinden. Kommer på mig själv med att bara titta på folks ryggar och liksom missa hela utsikten. Kastar en blick över havet, konstaterar att det är en häftig utsikt och återgår sedan till att studera ryggar.

Vid 16 kilometer tar bron slut. Mentalt är jag liksom i mål då. Jag har ju kommit till Sverige. Då startar den jobbigaste biten. Att ladda om och fortsätta. På cykelvägar med mycket mindre vind i ryggen. Inga magdansöser i världen kan få igång mig, det känns tungt. Lång fram ser jag 1.30-farthållarna. Vill så gärna ifatt. Fokuserar, går in i mig själv och min andning. Men det är lönlöst, benen har inte mer att ge.

Där jag springer är det mest killar. De bryr jag mig inte om. Men varje tjej jag passerar blir ett pinnhål i resultatlistan. Därför försöker jag passera så många jag kan. Det går inte lätt men ett par stycken kommer jag förbi. En självförtroendeboost varje gång.

Strax innan målet hör jag någon heja på mig. Vänder mig om och ser Linn. Blir glad i hela kroppen och får lite extra energi. Hinner ett par meter till innan jag hör nästa hejarop som kommer från Anna. Det värmer i hela kroppen. Vinkar tillbaka och försöker se lite mindre död ut än jag känner mig. Tveksamt om jag lyckas…

I målgång möter jag Fredrik och Alva. Blir så glad att jag glömmer stänga klockan (som vanligt!). Trycker av den på 1.31.06 efter en stund. Någon officiell tid har inte kommit upp ännu men under 1.31 är det i alla fall. En grym tid som jag förmodligen inte gör om på länge. Om det inte blåser orkan nästa gång…

 
Trött i målgång… Och med en välblåst frisyr!

 
Bajamajorna fick besök i dag också!

Halvt ihjälfrusna efter målgång. Men glada ändå!

Viveca slog till med 2.03 på sin första halvmara. Grymt!!! Även hon välblåst i håret.