Söndag fm 31,4 k

Viveca och jag har aldrig någonsin tur med vädret. Är det inte ösregn så är det hagelskurar. Tills idag. I strålande sol mötte vi upp Linn och Jane i Lomma för en runda tur och retur Malmö.

Jag och Jane körde tvilling-stilen, med helsvart och väst…

Målet för dagen var Slottsträdgårdens café i Malmö dit det skulle vara 15 km. Sen fika och hem igen.  Allt i en lugnt och behagligt prattempo.

 
Tre glada på väg ut ur Lomma.

Vi fick en fantastisk tur ut ur Lomma och sen via Alnarp. Nyutslagna träd, doft av vår, solen i ansiktet och nästan ingen vind. Väl inne i Malmö blev det sen några tråkigare kilometrar genom ett industriområde innan vi nådde Västra Hamnen och Turning Torso.

Och så bildbeviset – vi kom till Malmö till slut.

Här började klockan visa lite för många kilometrar för att det skulle kännas helt bra. Linn hade en tid och passa och coach F hade med nöd och näppe gett tillstånd till 30 k. Då kunde jag ju inte komma hem med 35…  Vi fick tänka ut en plan B för att komma hem kortaste vägen.

 
Fascinerade av det fina körsbärsträdet glömde vi att resten av bakgrunden inte var så fin…

Framme vid kaféet kl 10.55, fem minuter innan öppningsdags. Doften av nybakade kanelbullar var helt oslagbar, och inte blev det sämre när man fick komma in och se alla ljuvliga bakverk. Matvalet föll dock på en laxbaguette, eftersom jag började känna mig hungrig och ville ha tillräcklig energi för hemvägen.

Så här glad blir man på kafé!

Vår klädsel väckte uppmärksamhet och det var fler än en som frågade om vi hade SPRUNGIT dit. Som om det var det konstigaste i världen. När vi berättade att vi sprungit 17 km för en fika, trodde de förmodligen inte att vi hade alla hönsen hemma. En efterrättskaka senare var vi redo för hemvägen.

Sprang via stationen i Malmö för att släppa av Viveca. Efter 3 veckors förkylning kunde ju 20 km liksom räcka som uppstart. Klokt tänkt!

Vi andra knatade vidare mot målet i Lomma. Kilometrarna rullade förbi rätt fort och helt plötsligt var vi inne i Lomma. FRAMME, tänkte jag. Fast då visste jag inte att Lomma var lika stort som hela Svealand. Vi sprang och sprang och det tog liksom inte slut. Men jag var pigg i kroppen så det gjorde inte så mycket. Längtade mest efter vatten eftersom det nu började bli ordentligt varmt.  Hade förvisso tre flaskor runt midjan men det kändes för jobbigt att dricka.

Efter dryga 3 springtimmar nådde vi målet. Humöret fortfarande på topp och benen kändes fräscha hela vägen. Nu smider vi planer för nästa tur – 60 km i sommar. Då får man fler än ett fikastopp väl?